Allt är bara missuppfattningar!

Efter inslaget i Västnytt om de förvildade katterna i Backa så skickade enhetschefen på länsstyrelsen, Robert ter Horst, ett mail där han trodde sig kunna redogöra för hur allt bara var missuppfattningar från vår sida. Läs chefens olika delar av mailet och kommentarerna han fick på hans försök att låta oss att framstå som naiva och okunniga.

-------- Ursprungligt meddelande --------

Ämne:	Re: Angående reportaget Västnytt
Datum:	Thu, 06 Oct 2011 13:58:04 +0200
Från:	Göteborgs Katthjälp
Till:	ter Horst Robert <Robert.ter.Horst@lansstyrelsen.se>

Hej Robert!

Förlåt att mitt svar till dig har dröjt. Jag har klistrat in de olika delarna av ditt mail här nedan i blått och kommenterar dessa i svart. Bilagorna jag hänvisar till kommer delvis från en ickeoffentlig blogg där jag m fl har samlat några, vad vi anser, märkvärdiga fall.

Ter Horst:
Djurskyddslagstiftningen
Alla våra åtgärder ska ha stöd i djurskyddslagstiftningen. Ibland behöver även vi ha tolkningshjälp och då är det Jordbruksverket som central ansvarig myndighet den som har tolkningsföreträde. Jordbruksverket har bedömd att en strikt TNR-metod inte är förenligt med den svenska djurskyddslagstiftningen. Det krävs även en så kallat ”manegements del”. Till exempel, att djur ska kunna tas om hand av sin ägare/skötare ifall de blir sjuka, få tillgång till uppvärmd liggplats, mat, vatten och tillsyn. Enligt djurskyddslagen kan även ett § 16
tillstånd krävas i vissa fall.


Katthjälpen:
Jordbruksverket har yttrat att det inte finns hinder att jobba med TNR i Sverige så länge man följer djurskyddslagens krav, dvs att man lägger till det du kallar ”managements del”, dvs tillsyn, mat, skydd, vård vid sjukdom etc. Det är precis så vi jobbar och det vet ni också. Dessutom så är det i första hand i förarbetena till djurskyddslagen där man söker tolkning av hur djurskyddslagen ska tillämpas, inte Jordbruksverket. Att på ett seriöst sätt bedriva TNR är inte samma sak som att kastrera katterna och sedan lämna dem åt sitt öde, eller att skjuta några katter och lämna kvar de kvarvarande katterna i samma okontrollerade omständigheter där de fortsätter föröka sig.

Det finns exempel på yrkesmässigt djurhållning där djurskyddslagens basala krav om naturligt beteende och hållning av djur på ett sätt som främjar deras hälsa helt klart inte uppfylls. Ingen kan på allvar hävda att t ex minkuppfödning eller uppfödning av slaktkycklingar uppfyller de ovanstående kraven. Hur ställer sig länsstyrelsen till dessa former av djurhållning? Har ni någonsin begärt att Jordbruksverket skulle yttra sig i ett
ärende där minkar sitter instängda i små trådburar och där ni undrar om dessa djur verkligen lever i en djurmiljö som främjar deras hälsa eller om de kan utföra de för dessa djur naturliga beteenden?

I Göteborgs Fria tidning kunde man för några veckor sedan läsa att en av ”dina” inspektörer tyckte att det inte var problematiskt att det fanns skadade och döda minkar hos en viss minkuppfödare i Västra Götaland. (Enligt tidningen var det antecknat i handlingarna att det fanns döda och skadade minkar på farmen). Hon menade att anläggningen sköts bra och att inga åtgärder behövde tas för de skadade minkarna. Hur kan det bli så att friska, kastrerade, id-märkta och vaccinerade förvildade katter, som har tillgång till skydd, mat och tillsyn och som kan utöva sina naturliga beteenden är ett större problem för Länsstyrelsen än  minkuppfödningen, där djur i hela sitt korta eländiga liv sitter instängda i små burar och där det för länsstyrelsen dessutom är acceptabelt att det finns skadade djur i besättningen utan dessa får veterinärvård?

I ett fall där en katt ramlade ner från femte våningen och där grannen larmade länsstyrelsen då ägaren inte hade för avsikt att ta katten till veterinär, trots att den var svårt skadad, vände länsstyrelsen i dörren efter att ha antecknat att katten utsattes för svåra plågor. Ägaren yttrade även till inspektörerna att man inte hade för avsikt att ta katten till veterinär då katten skulle ”självläka”.
I ett annat fall anmäldes det att katter satt instängda i en sommarstuga och att det inte bodde kvar någon i stugan. Denna anmälan utreddes inte överhuvudtaget. (Se bilaga 6, länk till blogginlägg)

Jag undrar igen, hur kan det bli så att friska, kastrerade, id-märkta och vaccinerade förvildade katter, som har tillgång till skydd, mat och tillsyn och som kan utöva sina naturliga beteenden är ett större problem för Länsstyrelsen än en katt som är svårt skadad och inte får veterinärvård eller katter som sitter instängda i en sommarstuga utan tillsyn?

Angående stöd i lagstiftning
Det du skriver om att era åtgärder ska ha stöd i lagstiftningen håller jag fulltständigt med om! Problemet är dock att länsstyrelsen, av någon anledning har valt att ställa krav på våra TNR kolonier (och även i andra ärenden med skygga katter) som går utöver det som krävs i djurskyddslagen. När vi sedan i skrivelser påpekar att dessa krav inte kan ställas så plockas vissa av dessa krav bort och ersätts med andra i nästa beslut, utan att det kommuniceras att vissa krav har plockats bort och av vilken anledning, vilket inte är förenligt med förvaltningslagen och de förvaltningsrättsliga principerna.

Bland annat följande krav har ställts utan att det finns något lagstöd:
- Krav på att katter ska vara hanterbara har både angetts som ett krav i ärenden hos oss och andra personer/föreningar. Till exempel så skrivs det i en kontrollrapport: ”För att tillräcklig tillsyn ska kunna utföras ska katta hanteras.” Ordet hanteras skrivs i feta bokstäver. (Se t ex bilaga 9, länk till blogginlägg).
- Krav på journalföring. Länsstyrelsen har tidigare i ett ärende från oss antecknat som brist att det inte fördes journaler över katterna. För det första stämmer detta inte, det förs journaler över katterna. Sedan finns det inga lagkrav på att det ska föras journaler för katthållning.
- Krav på tillstånd till en koloni som utgörs av färre än 10 katter. Det behövs inget tillstånd för hållande av katt där antalet katterna är färre än 10.

Ter Horst:
Omhändertagande, inte avskjutning
Vi beslutar alltid i första hand om att omhänderta djur och därefter sälja/omplacera dessa.  Det är polisen som verkställer beslutet. När polisen inte har möjlighet att ge djuren ett bra hem så återstår enbart avlivning. Avlivning görs även av djur som är mycket sjuka och är en bedömning från fall till fall. Vi anser alltså inte att förvildade katter enbart ska skjutas vilket ibland framstås i debatten.

Katthjälpen:
Länsstyrelsen skriver i sin kattpolicy att katter ”som är svårt sjuka, skadade eller mycket skygga och förvildade ska avlivas redan på plats”. Länsstyrelsen tar med andra ord redan innan katterna har blivit fysiskt omhändertagna ett beslut enligt 34 § djurskyddslagen om att katterna ska avlivas på plats, utan att deras medicinska och mentala status har bedömts av en veterinär. Christina Lindgren från enheten för sällskapsdjur på Jordbruksverket, uppger den 9 augusti 2011 på frågan om vem ska bedöma djurets medicinska och mentala status när det gäller djur som är föremål i ett beslut om omhändertagande, följande: ”När det gäller den medicinska statusen bör det vara en veterinär som gör bedömningen.”

Policyn har resulterat i att Länsstyrelsen handlägger de flesta ärenden med hemlösa katter på ett mycket generaliserat sätt vilket medför olika problem, både i djurskydds- och förvaltningsteknisk bemärkelse, vilket vi har anfört i en utförlig skrivelse som även undertecknades av en del andra verksamheter. Skrivelsen bifogat som bilaga nr 11, se blogginlägg här.


Även om ett beslut i teori kallas för ”beslut om omhändertagande” så innebär det i praktiken för skygga och förvildade katter att de avlivas på plats. I beslutet nämns dessutom oftast enbart avlivning som möjlighet så att polisen inte har något annat val än att utföra avlivningsbeslutet, även om det skulle finnas andra lösningar.
I ett ärende där länsstyrelsen har satt upp en annons angående en katthona med 3 ungar, visas katten på en bild där hon befinner sig i inomhusmiljö och ser ganska lugn ut. Se bilaga 12, länk till blogginlägg Trots det fattas det ett beslut om att honkatten och hennes ungar ska skjutas av Skyddsjakt i Väst. Inte ens när kvinnan som matar katten erbjuder sig att ta hand om katterna kan länsstyrelsen tänka sig ändra sitt beslut.

Det är dessutom ganska missvisande att i annonsen skriva att länsstyrelsen kommer att ”omhänderta” katterna. Synonym för ordet omhänderta är ”ta hand om, ta vård om, vårda, sköta om”. Att omhänderta är inte ett synonym för ”att skjuta ihjäl”. Hade man i annonsen skrivit att katterna skulle skjutas ihjäl så hade ni garanterat fått en och annan att reagera.

Ter Horst:
Övrig lagstiftning
Här tänker jag förstås först och främst på grundlagarna och förvaltningslagen. Här beskrivs även krav handläggning, prioritering av ärendena och kostnadseffektivitet. Det kan kännas konstigt eller oviktigt när vi pratar om djur och hur de har det, men det är en del av den realiteten vi jobbar med.

Katthjälpen
Jag tycker inte alls det är konstigt att du tar upp dessa saker, det glädjer mig att du gör det. Då jag är väl insatt i förvaltningslagen och de förvaltningsrättsliga principerna så måste jag tyvärr konstatera att  handläggningen av de ärenden som har kommit till min kännedom oftast visar en stor avsaknad av de förvaltningsrättsliga principerna.

Jag nämner några förebilder som är tagna från de bifogade bilagorna.

• Åsa Rydén tar emot en anmälan (på en söndag?) och handlägger den trots att hon är uppenbart jävig. Se Bilaga 1, länk till blogginlägg. Inte minst så präglas handläggningen av ärendet starkt av hennes personliga åsikter om skygga katter. Detta är ett brott mot förvaltningslagen och bryter mot objektivitetsprincipen och legalitetsprincipen.
• Ingrid Rigstedt tvingar med hot om föreläggande förenad med vite att snarast lämna ut kontaktuppgifter till de kattägare som har adopterat före detta hemlösa och nu kastrerade, vaccinerade och id-märkta katter. I ett mail som hon skickar till djurhållaren skriver hon: ”Ingen har hört av sig till oss! Det är din skyldighet och ingen annans att redovisa kontaktuppgifter till efterfrågade personer och adresser. Jag trodde jag var tydlig med mitt mail. Det är tråkigt om det ska behövas ett beslut om föreläggande enligt djurskyddslagen och ett eventuellt vitesföreläggande för att vi ska få ta del av uppgifterna.” (Se bilaga 10, länk till blogginlägg) Förutom att det är ett brott mot grundlagarna att tvinga någon att yttra sig så kan man enbart utfärda viten som tvångsmedel för att se till att djurskyddslagens paragrafer efterlevs. Vidare så bryter Rigstedt mot förvaltningslagens legalitets- och proportionalitetsprinciperna.
• Göteborgs Katthjälp får av Ylva Wilck en skriftlig uppmaning om att inkomma med personuppgifter vad gäller människor som tar hand om kastrerade, förvildade katter. I en skrivelse till henne förklarar vi att förfarandet att tilltvinga sig uppgifter som inte behövs för kontrollen och därmed ligger utanför vad saken gäller, är ett brott mot Sveriges grundlagar och Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. Wilcks uppträdande innebär även att hon åsidosätter legalitetsprincipen och proportionalitetsprincipen.
• inkommen anmälan om katter instängda i sommarstuga utreds inte, se bilaga 6, se blogginlägg. Innebär ett brott mot Förvaltningslagen.
• inkommen anmälan om skadad katt utreds inte, se bilaga 7, länk till blogginlägg. Innebär ett brott mot Förvaltningslagen.
• inkommen anmälan på Fågelcentralen utreds inte, den läggs ner av dig högst personligen, se bilaga 3. Länk till blogginlägg 1 och blogginlägg 2. Innebär brott mot förvaltningslagens legalitetsprincip och objektivitetsprincip.
• i kontrollrapporter ställda krav plockas bort utan kommunicering. Ev. brott mot Förvaltningslagens krav om rättssäkerhet?
• ärenden som inte längre är aktuella för handläggning blir inte formellt nedlagda. Brott mot Förvaltningslagens krav om att ärenden ska handläggas så enkelt, snabbt och billigt som möjligt.
• bristfri djurhållning följs upp med extra offentlig kontroll som får betalas av djurägaren (se bilaga 9 & 10, länk till relaterat blogginlägg 1 och 2) Brott mot Förvaltningslagens krav om att ärenden ska handläggas så enkelt, snabbt och billigt som möjligt och åsidosättande av legalitetsprincipen och proportionalitetsprincipen.
• man tar betalt för en första kontroll efter inkommen anmälan trots att länsstyrelsens hemsida informerar om att så inte sker. Brott mot Förvaltningslagens krav om myndigheternas serviceskyldighet.

Det som nämns ovan är bara några förebilder av vad som har kommit till min kännedom. Jag antar att det finns många fler ärenden där handläggningen är bristfällig. Jag tror att om man skulle granska  djurskyddskontrollen i Västra Götaland genom en internrevision, så som man gjorde i Skåne, att man då precis som i Skåne, som har fått en lång rad med rekommendationer, skulle få rekommendationen att utbilda personalen bland annat vad gäller de förvaltningsrättsliga principerna. Rättssäkerhet är ju en av de viktigaste
grundpelarna vi har i vårt samhälle.

Ter Horst:
Arbetsmiljö
Det som oroar mig för närvarande är det ibland hårda språket som mina djurskyddskontrollanter konfronteras med ute i fält eller hur de hängs ut på vissa hemsidor Med all respekt för yttrandefriheten och vår offentlighetsprincip, så finns det gränser för vad en djurskyddskontrollant orkar med. Jag vet att jag nu sticker ut hakan, men jag skriver detta eftersom jag gärna vill göra dig medveten om vad det innebär för en djurskyddskontrollant att vara uthängt på Facebook, eller att det startas ett upprop som gör att arbetsbelastningen ökar enormt. Som jag nämnde tidigare, så uppfattar jag att vi jobbar för samma sak. Jag hoppas därför att du också anser att vi behöver lägga vår djurskyddskontrolltid där det mest behövs.

Katthjälpen:
Djurskyddsinspektörer utför ett offentligt arbete som betalas av oss skattebetalare, och borde därmed tålas att granskas. Så vitt jag känner till har vi inte på något sätt varit osakliga med att uppmärksamma visa ärenden i media. Vi har påpekat de juridiska och etiska fel som vi anser att länsstyrelsen begår, utan att på ett  personligt plan trakassera de inblandade tjänstemän. Att folk sedan vill uttrycka sin upprördhet över hur visa ärenden har skötts, vilket naturligtvis ska ske utan hot o.d., är tack och lov en frihet i Sverige. Hade man i handläggning av ärendena dels använt sig av åtgärder som har stöd i lagstiftningen och tagit hänsyn till förvaltningslagen och de förvaltningsrättsliga principerna så hade i alla fall en del av ärendena kunnat läggas ner ganska omgående, ibland redan efterförsta kontrollen, vilket  ju eftertraktas av Förvaltningslagens § 7. Med hänsyn till att så inte görs kan jag inte annat än konstatera att man VILL fortsätta lägga tid på vissa ärenden, utan att det finns lagstöd till det, istället för att lägga ”djurskyddskontrolltiden där det mest
behövs” så som du anger.

Samtidigt som du anför att det är problematiskt att tjänstemän i sin offentliga yrkesroll blir ifrågasatta och anger att det finns ”gränser för vad en djurskyddskontrollant orkar med” så utsätts vi på Göteborgs Katthjälp och andra som jobbar med hemlösa katter ständigt för länsstyrelsens överproportionerade intresse i vårt arbete. Även för oss finns det gränser för vad vi orkar med vad gäller tjänstemän som missbrukar sin position och bryter mot de förvaltningsrättsliga principer för att få igenom deras egen/länsstyrelsens synpunkter på hur
Sveriges hemlösa katter ska tas omhand. Som Hans Borgvall sa angående TNR kolonin i                , vid en kontroll hemma hos mig: ”Vi är beredda att ta upp detta till högsta domstol.”

På tal om kostnadseffektivitet, är det verkligen där länsstyrelsen ska lägga sina resurser och skattebetalarnas pengar? På en stabil koloni med friska, kastrerade, id-märkta och vaccinerade katter som får mat, skydd och tillsyn medan skyddsjägarna efter era beslut om avlivning skjuter mammor och kattungar och lämnar kvar resten av kattkolonin utan någon som helst hjälp?

Ter Horst:
Tjänstemannarollen
Tolkar jag dig rätt i att du ibland anser att det är visa personliga ställningstagande som ligger bakom yttrande eller beslut? Är så fallet vill jag lugna dig. Mina djurskyddskontrollanter representerar myndigheten och det är den som beslutar. Det vill säga aldrig enstaka personer.

Katthjälpen:
Även om en tjänsteman representerar en myndighet så är denna tjänsteman fortfarande en människa med egna åsikter. Hur gärna man än vill så går det nog aldrig att koppla bort ens egna åsikter helt och hållet. Vad gäller handläggning av ärenden om TNR kolonier eller skygga/förvildade katter är det dock mer än uppenbart att dessa mer än på ett normalt sätt, präglas av visa inspektörers personliga åsikter om TNR och skygga katter. Det är absolut så att vissa inspektörer har en mycket negativt inställning till TNR och rehabilitering av skygga
katter och denna inställning resulterar i att dem inte kan handlägga ärendena på ett opartiskt sätt. Bara det faktum att Åsa Rydén, som är stor motståndare till TNR metoden och rehabilitering av skygga katter, är den som har varit föredragande för länsstyrelsens kattpolicy talar sitt tydliga språk. Det är inte  myndighetsapparaten som beslutar, det är de tjänstemän som förestår myndigheten som tar besluten.

Som nämns tidigare så händer det jämt att vissa inspektörer ställer krav utan att det finns stöd i lagstiftning. Bara det faktum att detta sker visar att man inte handlägger ärendena på ett oberoende sätt men att man istället vill driva igenom sina egna åsikter och hittar på krav utan lagstöd.

Vidare så har Åsa Rydén vid minst ett tillfälle i hennes yrkesroll uttalat sig mycket nedlåtande om mig och TNR metoden, se mail i bilaga nr. 2, länk till blogginlägg. Då jag har kontakt med några styrelsemedlemmar hos Göteborgs Djurskyddsförening så vet jag även att hon som styrelsemedlem i denna förening med jämna mellanrum spyr sin galla över mig och TNR metoden. Hon mailar dessutom runt information som kommer till hennes kännedom genom hennes anställning som djurskyddskontrollant, till styrelsemedlemmarna. Se bilaga 13, länk till blogginlägg. (Mailet innehåller en del osanningar.)

I ett av våra ärenden så antecknar hon lögn efter lögn i ärendet (se bilaga 8, länk till blogginlägg), som ju förblir oemotsagda och då framstår som sanningen då man som part i princip inte vet vad som antecknas om man inte begär att få ta del av anteckningarna.

Jag tycker att du som är ansvarig för verksamheten och för hur personalen utför sina uppdrag borde fundera på om vissa av kontrollanterna verkligen har den kunskap och attityd som behövs för att kunna jobba som tjänsteman, vilket är ett arbete som kräver stort ansvarstagande.

Ter Horst:
Sammanvägd bedömning
Kastrering är en viktig del av lösning, att komma till rätta med problematiken kring förvildade katter. Den behöver enligt djurskyddslagen dessutom kompletteras med andra åtgärder. Sjuka djur ska alltid erbjudas vård och behandling. Jag hoppas att du och jag är överens i att när detta av olika anledningar inte är möjligt då återstår tyvärr enbart avlivning.

Katthjälpen:
Det är underförstått att sjuka djur alltid ska erbjudas vård och behandling. Länsstyrelsen verkar dock själv inte anse det vara fallet när det gäller minkar eller katter som ramlar ner från femte våningen och där ägarna inte har för avsikt att ordna veterinärvård. Alla våra TNR katter som behöver vård får det. Då förvildade katter är svåra att hantera är det inte sällan så att sjuka eller skadade förvildade katter avlivas då långvarig veterinärbehandling av dessa katter inte är förenbart med en god djurvälfärd. Dock är det oftast just när kolonierna är okontrollerade (dvs okastrerade och icke-vaccinerade) att det finns katter som är svårt sjuka
eller skadade och där avlivning är det enda alternativet. Som många studier har visat så har katter som lever i kontrollerade TNR kolonier en lika bra hälsa som ”vanliga” katter och lever de lika länge, i motsats till katterna som lever i okontrollerade kolonier.

Du skriver att kastrering är en viktig del av lösningen att komma till rätta med problematiken kring förvildade katter. Jag utgår ifrån att du då inte enbart menar kastrering av katter som har en ägare men även kastrering av just de förvildade katterna som finns idag.

Mvh,
Miranda Oude Tanke
Göteborgs Katthjälp

Om hur vi ska ha det i Sverige, enligt chefen på länsstyrelsen

“Det finns ett antal personer som anser att ett kattliv är värt att behålla oavsett förhållandena. Så kan vi inte ha det i Sverige!”, utbrast Robert ter Horst, chef på veterinär- och djurskyddsenheten hos länsstyrelsen i Västra Götaland, i inslaget på Västnytt. Det han talade om var att Göteborgs Katthjälp, i samarbete med Poseidon, ska starta ett Trap Neuter Return (TNR) projekt i Backa Röd, för att äntligen kunna hjälpa de många förvildade katter som finns därute, på ett humant och långsiktigt sätt.

Ter Horst fortsätter i inslaget envist att jämföra okontrollerade kolonier bestående av okastrerade förvildade katter, som har funnits i Backa Röd i tiotals år, med TNR-kolonier. Mannen som har ansvaret för djurskyddet i hela Västra Götaland vägrar att ta till sig att Trap Neuter Return används världen runt och att det i många studier har visats att metoden markant förbättrar kattens hälsa genom att de blir kastrerade, vaccinerade och får mat och skydd. Ingen vill att det ska finnas hemlösa katter, men de finns, tusentals av dem. TNR är en metod som i första hand stabiliserar antalet förvildade katter i en koloni och samtidigt höjer katternas livskvalitet.

Enligt länsstyrelsens ”kattpolicy” ska ”katter som är svårt sjuka, skadade eller mycket skygga och förvildade avlivas redan på plats.” Det länsstyrelsen åstadkommer med denna kattpolicy är att man ständigt fattar beslut om avlivning av en del hemlösa (friska) katter på plats. Bortsett från det faktum att man riskerar att döda någons husdjur, lämnas de kvarvarande katterna med större resurser, dock i samma okontrollerade omständigheter som innan avlivningen.

Är det så du menar att vi ska ha det i Sverige, Robert?

Vad ter Horst menar med att ett antal personer anser att ett kattliv är värt att behålla oavsett förhållandena kan man undra. Menar han att länsstyrelsen anser att ett kattliv är mindre värt än till exempel ett hundliv eller ett hästliv och att man därmed inte ska lägga några resurser på för att hjälpa dem? Hur mäter man på länsstyrelsen värdet på ett liv? I pengar? Antagligen. Djur som, i motsats till de flesta katter, har ett ekonomiskt värde är enligt länsstyrelsen nämligen ”värda” att behålla oavsett förhållanden och utan att dåliga förhållanden behövs åtgärdas.

När Djurrättsalliansen nyligen återigen dokumenterade missförhållandena inom minkuppfödningen upptäckte och dokumenterade man även på T Kihlbom AB:s farm i Svenljunga, Västra Götaland, minkar med stora skador, minkar som lever i sin egen avföring och döda minkar. Men länsstyrelsen menar att farmen är välskött.
– Min uppfattning överlag är att det är en seriös farm och att den är välskött, säger Anna Rönnow, djurskyddskontrollant vid länsstyrelsen i Västra Götaland. Att det finns skadade djur på farmen kommenterar hon med följande:
– Jag kan inte svara på vad det beror på, men på sådana här stora farmer med 100 000-tals djur är sannolikheten stor att några blir sjuka och bitna, det händer alltid bland alla djurslag.

Länsstyrelsen har inte krävt att uppfödaren skulle ta åtgärder vad gäller de skadade minkarna. Man menar att farmen ”är seriös och välskött”. När Göteborgs Fria Tidning granskar länsstyrelsens handlingar syns dock att länsstyrelsen själva upptäckt brister, t ex att djur var skadade. Enligt Rönnow finns det dock ”ingen anledning att vidta åtgärder.”

Varför anser länsstyrelsen att dessa skadade minkar är ”värda att behålla”, oavsett de dåliga förhållanden de lever i? Varför behöver uppfödaren inte se till att de skadade minkarna får veterinärvård? Svaret är enkelt, minkarna har ett ekonomiskt värde. De ses som produktionsenheter där det inte är så noga med att varje ”enhet” sköts enligt djurskyddslagen. Skulle lagen följas så kostar det pengar och då minskar det ekonomiska värdet av ”enheten”.

Länsstyrelsen har låtit oss på Göteborgs Katthjälp veta att man har för avsikt att göra ett föreläggande (ett beslut som är tvingande) om åtgärdande av “brister” inom en av våra TNR kolonier med förvildade katter. Bristerna skulle vara att katterna inte går att hantera och att deras isolerade kattkojor inte duger, det ska byggas en byggnad i full takhöjd. Vid de två inspektionstillfällena har man dock kunnat konstatera att katterna är i gott hull, och att de har tillgång till mat, vatten och skydd. Man har inte haft några anmärkningar på katternas miljö.

Trots att det inte finns några krav i lagstiftningen som säger att djur ska vara hanterbara och att kattkojor ska ha full takhöjd så väljer länsstyrelsen att fortsätta jaga en koloni med friska katter som inte förökar sig, och som dagligen får mat, skydd och tillsyn. Samtidigt ska minkarna i hela sitt korta eländiga liv sitta i en liten trådbur med ett uppbitet huvud utan att man anser att det är något konstigt med det. Farmen är ju ”seriös och välskött”.

Är det så du menar att vi ska ha det i Sverige, Robert?

Tillstånd för förvaring och utfodring av katter finns, tillstånd för hållande saknas

Idag kom kontrollrapporten från inspektionen som gjordes den 24 mars 2011 hos Göteborgs Katthjälp. Då man inte har kunnat notera några brister i själva djurhållningen har man kommit fram till följande:

- "Tillstånd för hållande av katt saknas."
Vi har tillstånd för förvaring och utfodring men inte för hållande av katter. Då kraven för både utfodring och förvaring, och hållande är densamma är denna brist av ren formell karaktär.

- "Skydd för fönster saknades delvis i byssjan."
Enligt Föreskrifterna för hållande av hund säger att ”i hund- och kattstallar samt rastgårdar ska fönster, elektriska ledningar, element, belysningsanordningar samt annan inredning som kan utgöra skaderisk och som djuren kan nå, vara försedda med lämpliga skydd eller vara utförda så att skaderisk inte föreligger. ”
Enligt föreskrifternas definitioner anses ett kattstall vara "en byggnad med boxar för katter". I kontrollrapporten antecknas att det ” inte fanns några separata kattboxar" på anläggningen.

Enligt kontrollrapporten kommer "Länsstyrelsen att göra en uppföljande kontroll av ovanstående brister". Man förklarar vidare att man vid denna kontroll kommer att ta en avgift som ska betalas av Göteborgs Katthjälp. Det är alltså meningen att Göteborgs Katthjälp ska betala för en uppföljande kontroll av dels en brist som är av formell karaktär och som därmed inte kan kontrolleras med en inspektion på anläggningen och dels en brist som inte har stöd i lagen (och som, skulle det finnas lagstöd till det, är av ganska oväsentligt betydelse för djurens välmående).

Vidare så anser länsstyrelsen sig i samma kontrollrapport, som gäller "djurhållningen i Göteborgs kommun på                                  " och som utfördes ”med anledning av riktad normalkontroll på djurhållningen”  kunna begära ut uppgifter om TNR kolonier som sköts av privatpersoner:

"Det har kommit till länsstyrelsens kännedom att Göteborgs Katthjälp bedriver/har bedrivit TNR kolonier. Länsstyrelsen har fått vetskap om TNR kolonier på följande platser:                 ,                                        ,                                                       samt vid                                         .

Länsstyrelsen begär härmed in uppgifter från Göteborgs Katthjälp avseende organisationens funktion i ovannämnda kolonier, om det finns ytterligare kolonier som Göteborgs Katthjälp eller dess medlemmar sköter om samt vem som är djurhållare för dessa. Uppgifterna skickas till Veterinär- och djurskyddsenheten, Länsstyrelsen Västra Götalands Län, 403 40 Göteborg, senast den 7 april 2001"

Göteborgs Katthjälp hjälper privatpersoner att kastrera katter som dessa personer sedan tar hand om. Varför Länsstyrelsen i samband med en normalkontroll av ordförandens djurhållning anser sig behöva ha uppgifterna till dessa personer är helt oförståelig och även olaglig. Det finns många djurskyddsföreningar som hjälper privatpersoner med att få katter kastrerade. Så vid vi vet är det inget brott att göra så.

"Göteborgs Katthjälp är involverad i TNR koloni "                      " och har inkommit med en skrivelse i ärendet. Länsstyrelsen  har alltjämt inte fastställd vem som är djurhållare för kolonin.                            uppgav i samband med kontrollen att hon inte anser det vara viktigt vem som är ansvarig djurhållare". 

Naturligtvis har vi aldrig sagt att det inte är viktigt vem som är ansvarig djurhållare. När inspektör Ylva Wilck frågade oss vem som har ägaransvaret för denna koloni så svarade vi att vi inte är den som ska eller vill bedöma det, och att vi hade skickat in en skrivelse med fakta som länsstyrelsen kan ta hänsyn till för att bedöma vem som har djurägaransvaret, OM de nu tyckte det är så viktigt när det gäller en djurhållning där de enbart har kunnat konstatera "brister" som inte har någon stöd i lagstiftningen. Vi har sedan tidigare upplyst länsstyrelsen om att samtliga involverade hjälps åt vad gäller att ta hand om katterna. Huvudsaken är naturligtvis att länsstyrelsen borde ha bättre för sig än att fortsätta handlägga ett ärende som egentligen borde ha avslutats efter första inspektion.

Yttrande angående kontroll "TNR koloni nr 1"

Olofstorp, den 4 november 2010

Dnr: 282-10539-2010

Länsstyrelsen Västra Götalands län

Att: Ylva Wilck

403 40 Göteborg

Med denna skrivelse tar Göteborgs Katthjälp tillfället att yttra sig över djurskyddsärendet med diarenummer 282-10539-2010 angående TNR kolonin som befinner sig                                        . (Kallas i denna blogg för TNR koloni nr 1)

Enligt länsstyrelsens kontrollrapport från den 19 oktober 2010 uppmärksammades följande brister:

- Göteborgs Katthjälp saknar tillstånd för hållande av katt

- Journal för tillsyn saknas samt att man inte kan anse att en godtagbar tillsyn kan göras på ohanterbara katter
- Liggutrymmen i kojorna bedöms ej tillräckligt för 9 st katter, de ska ha tillgång till separata utrymmen

 

Göteborgs Katthjälp saknar tillstånd för hållande av katt

Länsstyrelsen uppger i kontrollrapporten att kolonin utgörs av 7 stadigvarande katter samt att ytterligare 2 katter, kallat ”gäster”, brukar besöka kolonin. Både dessa katter har fångats in, kastrerats och släppts ut igen. Länsstyrelsen konstaterar att kolonin består utav 9 katter och att kolonin därmed skulle omfattas av  tillståndskravet enligt § 16 Djurskyddslagen (DL).

Enligt § 16 DL ska, bland annat, den som yrkesmässigt eller i större omfattning håller sällskapsdjur ha tillstånd för verksamheten. Enligt rådande föreskrifter (Saknr. L120) om kravet på tillstånd enligt 16 § DL anses verksamhet av större omfattning gällande katt vara ”hållande av 10 eller fler katter äldre än 12 månader”.

Med hänsyn till vad som stadgas i föreskrifterna behöver varken Göteborgs Katthjälp eller                       ha någon § 16 tillstånd genom att kolonin utgörs av färre än 10 katter.

Vad gäller § 16 DL frågan i övrigt så vill vi gärna uppmärksamma länsstyrelsen på följande:

Tillståndskravet infördes år 1965 och utvidgades därefter så att den idag även omfattar sällskapsdjur. Kravet är utformad efter hållande av djur som sällskapdjur eller bruksdjur. Departementschefen yttrade i förarbetena som föregick utvidgningen att Jordbruksverket, med hänsyn till den föreslagna vidgningen av bestämmelsernas tillämpningsområde, borde ges möjlighet att föreskriva om undantag från kravet på tillstånd och att undantag t ex kan vara befogat för den som på landsbygden håller ladugårdskatter i större omfattning. Prop. 2001/02:93 Denna möjlighet har lagts till i § 16 DL 4:e stycke.

Jordbruksverket anför i Prop. 2007/08:63 med hänvisning till myndighetens redovisning till  Jordbruksdepartementet om regelförenklingsarbete (dnr Jo2007/598), att 16 § DL bör förenklas och förtydligas för att bl.a. säkerställa att enbart de verksamheter där det finns ett tydligt behov av tillstånd ska omfattas av bestämmelsen. Regeringen har instämt i Jordbruksverkets påpekande och har beredd Jordbruksverkets förslag rörande 16 § DL vidare. Frågan tas upp i den pågående utredningen av djurskyddslagstiftningen.

Med hänsyn till vad nämns ovan samt det faktum att förvildade katter inte hålls som sällskapsdjur eller bruksdjur bör länsstyrelsen överväga om ett § 16 DL tillstånd överhuvudtaget är aktuellt vad gäller kolonier med förvildade katter. TNR-metoden är inte att betrakta som en djurhållning med sällskapsdjur eller bruksdjur utan som en metod för att hantera problemen med, och på sikt minska, det stora antalet förvildade katter i Sverige. Den som avlivar en del av beståndet har idag inga förpliktelser som helst att rätta sig efter vad gäller katterna som lämnas kvar.

Journal för tillsyn saknas samt att man inte kan anse att en godtagbar tillsyn kan göras på ohanterbara katter

Länsstyrelsen uppger i kontrollrapporten att ”Journal för tillsyn saknas”. Det finns ingen aktuell lagstiftning som stadgar om ”journal för tillsyn” e.d. vad gäller katter. Av den anledning finns det inget skäl att notera en avsaknad av en sådan journalföring som en brist. Samtidigt kan vi dock upplysa länsstyrelsen om att det förs journaler över samtliga katter på                           som har tagits omhand, både hos veterinärkliniken som tar emot våra katter och även hos Göteborgs Katthjälp, där samma journaler finns med tillägg av information om katternas ”väl och ve”.

Länsstyrelsen uppger i kontrollrapporten vidare att man ”inte kan anse att en godtagbar tillsyn kan göras på ohanterbara katter”.

Enligt DL 3§ ska djur ges tillräckligt med foder och vatten och tillräcklig tillsyn. Sedan 1998 är djurskyddslagen även tillämplig på vilda djur i det fria och som samtidigt används i djurförsök. Förutom att djurskyddslagen uttryckligen stadgar att djur ska ges tillräcklig tillsyn anger departementschefen i proposition 1987/88:93, som behandlar vår nuvarande djurskyddslag (1988:534), att det är viktigt att tillsynen anpassas till djurhållningen. I proposition som behandlar förslaget om att även vilda djur som lever i det fria och som används i djurförsök ska ingå i djurskyddslagen, anger departementschefen att sådana vilda djur som släpps fria av naturliga skäl inte kan omfattas av bestämmelserna i lagen som anger att djur skall ges tillräckligt med foder och vatten och tillräcklig tillsyn. (Prop 1997/98:28)

Med hänsyn till att den förvildade katten precis som fritt levande vilda försöksdjur ingår i djurskyddslagen samt att dennas beteende är att jämföra med det viltlevande djuret så torde även visa avsteg från tillsynskraven göras för förvildade katter.

Tillsynskraven i djurskyddslagen innehåller inget uttalat krav på att djur ska vara hanterbara. Inte heller förarbetena talar för att djur ska vara hanterbara för att kunna uppfylla tillsynskravet. Skulle så vara fallet så skulle t ex hållande av frigående höns eller hållande av pälsdjur inte anses uppfylla djurskyddslagens tillsynskrav. Dessutom kan man ifrågasätta, när det gäller just hönshållning i dagens djurindustri, hur pass bra tillsyn man kan utöva över ett par tusen frigående och i utseendet identiska djur.

En annan jämförelse är tävling med brevduvor, som släpps ut många mil bort från deras hem för att på egen hand klara sig tillbaka dit, en resa som kan ta flera dagar. Vid varje tävling försvinner det ett antal duvor och visa hittas aldrig tillbaka. Brevduvor omfattas av djurskyddslagen och därmed även av tillsynskraven. Trots att risken för skador och/eller sjukdom är störst just under duvornas flygresa, när de inte står under djurhållarens tillsyn, finns det inga hinder inom djurskyddslagen att utöva denna verksamhet.

Enligt § 16 Föreskrifterna för hållande av hund och katt (Saknr. L102) ska tillsyn ske minst två gånger om dagen. I Jordbruksverkets dokumentation till dessa föreskrifter (Dnr 31-6478/07) uppger jordbruksverket att ”tillsyn två gånger per dag är speciellt viktigt då de är instängda antingen i lägenhet, annan bostad eller i katt- eller hundstall.” Det uppges även att det av naturliga skäl kan finnas svårigheter att utföra tillsyn 2 gånger dagligen vad gäller ”en utekatt som inte dyker upp varje dag” eller ladugårdskatter. Jordbruksverket är av den åsikten att om man ”erbjuder katten mat minst två gånger om dagen så lär den sig den rutinen och kommer hem vid mattillfällena.”

Katterna på                  utfodras på det viset som Jordbruksverket anför i föreskrifts- dokumentationen minst två gånger om dagen så att de regelbunden söker upp matplatsen, oftast fler än två gånger dagligen.

Djurhållning som drabbas av otillräckligt tillsyn resulterar oftast i djur med dåligt hull, otjänligt foder och vatten till djuren och dålig djurmiljö. Enligt länsstyrelsens kontrollresultat från den 19 oktober 2010 är katterna på                i bra hull, är fodret lämplig för just utfodring av katt, har djuren fri tillgång till rent dricksvatten, hålls förvaringsutrymmen tillfredsställande rena och är djurens miljö i övrigt utan anmärkningar.

M.h.t. vad som nämns ovan anser vi att länsstyrelsen inte har något stöd i lagstiftningen att dra slutsatsen att tillsynen skulle vara otillräckligt enbart genom konstaterandet att en del av katterna är ohanterbara.

Liggutrymmen i kojorna bedöms ej tillräckligt för 9 st katter

Länsstyrelsen uppger i kontrollrapporten måtten på kojorna och bedömer att liggutrymmen i kojorna som ej tillräckligt för 9 st katter. Länsstyrelsen grundar bedömningen på Statens Jordbruksverkets föreskrifter för hållande av hund och katt (1 kap 11 §, 3 kap 11-12 §).

I kontrollresultatet uppges att förvaringsutrymmen hålls tillfredsställande rena och att djur som hölls utomhus har ett efter sitt behov anpassat skydd mot stark värme, nederbörd, fukt, blåst och kyla.

Paragraferna som länsstyrelsen tar stöd av är riktade till katter som hölls inomhus, i rastgård eller i utrymmen för permanent katthållning och som av dessa anledningar har begränsade möjligheter att själv välja en liggplats där de kan vara ensamma om inte detta ordnas av djurhållaren. Inga av länsstyrelsens uppgivna paragrafer stadgar något om minimåtten för kojor till katter som hålls utomhus.

I kontrollrapporten noteras även att ”katter är solitära djur och ska inte tvingas samman i ett utrymme utan ska ha möjligheter att vara i fred om de så önskar.”

Uppfattningen att katter skulle vara solitära djur är något som de senaste årtionden har motbevisats av många vetenskapliga studier.1 Framförallt katter som lever med begränsat mänsklig kontakt har oftast stor socialkompetens vad gäller umgänge med andra katter. I Jordbruksverkets dokumentation till föreskrifterna för hållande av hund och katt (Dnr 31-6478/07) uppges att ”Även katter är ganska sociala. Det stämmer inte att katter är helt solitära djur som man förut har hävdat. Tvärtom hävdar Ottaway och Hawkins (2003) att katter är sociala om de kan och lever i grupper mestadels bestående av honkatter som är släkt med varandra och deras ungar, och att de lever någonstans där det finns mat.”
Även katterna på                  är väldigt sociala med varandra och har inga problem att sova ihop. Dessutom finns det många fler utrymmen i området att söka skydd hos än kojorna, skulle någon av katterna vilja vara i fred.

M.h.t att länsstyrelsen inte har något stöd i lagstiftningen att bedöma liggutrymmen till katterna som bristfällig samt att förvaringsutrymmen enligt kontrollresultatet hålls tillfredsställande rena och att katterna har ett efter sitt behov anpassat skydd mot stark värme, nederbörd, fukt, blåst och kyla, anser vi att det inte finns grund att i

kontrollrapporten anteckna denna punkt som bristfällig.


Kontroll inte befogat

Länsstyrelsen anger i rapporten att man har för avsikt att i december göra en uppföljande kontroll av de angivna bristerna och att man uttar en avgift för denna kontroll. Enligt Jordbruksverkets föreskrifter om offentlig djurskyddskontroll (Saknr. L44) som innehåller bestämmelser om hur offentlig kontroll av efterlevnaden av djurskyddslagstiftningen ska bedrivas, anses ”extra offentlig kontroll” vara kontroll som

utförs efter att bristande efterlevnad av djurskyddslagstiftning påvisats vid den normala offentliga kontrollen.

De brister som länsstyrelsen har noterat i sin kontrollrapport är, med hänsyn till vad som har anförts i denna skrivelse, obefogade. Därmed har kontrollen varit obefogat och ingen avgift ska uttas vid en ny kontroll.

Vi vill även uppmärksamma länsstyrelsen på att myndigheten enligt artikel 54 i förordning (EG) nr 882/2004 ska vidta sådana åtgärder som bidrar till att djurhållaren avhjälper situationen. Tillsammans med  djurskyddslagens 24:e paragraf som stadgar att länsstyrelsen genom rådgivning, information och på annat sätt ska underlätta för den enskilde att fullgöra sina plikter, förvaltningslagens serviceskyldighet samt  proportionalitetsprincipen borde länsstyrelsen i kontrollrapporten i alla fall ha lämnat information om hur länsstyrelsen anser att de av dem konstaterade brister ska åtgärdas.

Djurägare/hållare fråga

I ett brev från den 2010-10-28 meddelar länsstyrelsen Göteborgs Katthjälp att det i samband med kontrollen har uppgivits att Göteborgs Katthjälp skulle vara ansvarig djurägare/djurhållare och att länsstyrelsen önskar ett yttrande från vår sida vad gäller denna fråga.

Göteborgs Katthjälp blev år 2008 kontaktad via e-post av                                                                 , som beskrev situationen angående katterna på               på följande sätt: ”I vårat område har vi nu noterat att det finns cirka 15-20 vildkatter samt att ett flertal ser väldigt tjocka ut som gör att vi kan anta att dessa snart kommer med ännu mera nytillskott av mera katter./…/ Vi har erfarenhet av att jägare kommer till                          för hantering av katterna, men där                        stal vapnet från jägaren, varför det bästa är att katterna kommer härifrån utan att orsaka allt för mycket oro hos de boende.”

Efter ett möte med                              och                                                          , kom vi fram till att den mest effektiva och långsiktiga metod att ta hand om katterna skulle vara ett Trap Neuter Return projekt (tidigare avlivningsaktioner på                          hade inte stoppat förökningen hos de kvarvarande katterna). Kattungar och sociala katter skulle omplaceras och de skygga/förvildade katter skulle släppas ut efter kastrering. Det avtalades även att                                       har det ytterste ansvar för katterna och att Göteborgs Katthjälp står till förfogande för råd och tips och praktiskt hjälp såsom infångade av nykomlingar och omplacering av tama katter.                             bekräftar i ett senare mail att                         står som ansvarig för katterna. Fastighetsägaren har betalat för kastrering av ett tiotal katter.

Länsstyrelsen uppger i sin kontrollrapport att                       är ”så kallad volontär”. För ordningens skull vill vi påpeka att                     inte är volontär för Göteborgs Katthjälp men däremot                                                  och som redan matade katterna långt innan Göteborgs Katthjälp hjälpte till med kastrering av dessa. Vi har dock en bra kontakt med både                     och                  och hjälper till i fall det behövs hjälp med katterna.

Av vad som framgår ovan borde länsstyrelsen inte ha några svårigheter att ta ställning till djurägare/hållare frågan.

Angående förvildade katters hantering

Länsstyrelsen anser att förvildade katter vid sjukdom ska avlivas på plats och inte utsättas för behandling och/eller rehabilitering i en för dem främmande och stressande miljö. Då länsstyrelsen som kontrollmyndighet ska utöva tillsyn över att djurskyddslagens paragrafer blir efterlevda är länsstyrelsens åsikter vad gäller på vilket sätt sjuka katter behandlas, så länge detta sker enligt djurskyddslagstiftningen, inte relevant i samband med utredningen av ärendet. Det kan förvaltningstekniskt t.o.m. anses vara olämpligt då myndighetens synsätt på förvildade katter kan prägla hanteringen av ärendet på ett sätt som inte är förenligt med bl a förvaltningslagen.

Oavsett vill vi dock framföra följande:

TNR kan i många aspekter jämföras med viltrehabilitering, som utgår ifrån samma principer: man tar hand om djur som ej är socialiserade med människor för att senare återplacera dem i sin ursprungsmiljö. Den stress som ett vilt djur utsätts för vid infångande, behandling och rehabilitering är knappast mindre än den som förvildade katter upplever av samma moment. Även vilda djur som hålls i fångenskap omfattas av djurskyddslagstiftningen och därmed bör samma problematik finnas här vad gäller lagefterlevnad.

Länsstyrelsen anser att man inte kan utöva tillräckligt tillsyn över förvildade katter. Detsamma kan man undra över rehabiliterade djur som släpps tillbaka till naturen. När det gäller dessa djur brukar det efter utsläpp inte finnas någon som helst möjlighet att utöva tillsyn över dem. Flera studier visar att rehabiliterade vilda djur som har släppts tillbaka ofta inte klarar sig särskilt länge, i motsats till förvildade katter som ingår i TNR kolonier.2

Enligt djurskyddslagen 4 § ska djur hållas på ett sådant sätt att det ger dem möjlighet att bete sig naturligt. Tillsammans med föreskrifterna för hållande av hund och katts allmänna råd att katter som levt utomhus och är förvildade inte bör tvingas leva inomhus anser vi TNR vara ett humant sätt att ta hand om dessa förvildade katter.

Åt Göteborgs Katthjälps vägnar,

Miranda Oude Tanke


----------------------------------

1 Se t ex: The social organisation of farm cats, Felis catus, 1987, L. G. Kerby, University of Oxford
The social behavior of a group of semi-dependent farm cats, Felis catus: a progress report, 1978, Carnivore Genetic News Letter, 256-68
The wild life of the domestic cat, 1983, R. Tabor

2 Se t ex: Post-release survival of rehabilitated white-tailed deer fawns in Missouri, Jeff Beringer, Preston Mabry, Tamara Meyer, Mike Wallendorf, and William R. Eddleman, Southeast Missouri State University, Department of Biology
The survival and welfare of hedgehogs (Erinaceus Europaeus) after release back into the wild. Reeve, N.J., Animal Welfare, Volume 7, number 2, May 1998, pp. 189-202 (14)
Post-release survival of oiled, cleaned seabirds in North America, Brian E. Sharp, International Journal of Avian Science, Volume 138, Issue 2, pp. 222-228, April 1996

Länsstyrelsen hittar på brister utan lagstöd

Medan katterna och matte njuter av solen har länsstyrelsen fullt upp med att mäta upp kattkojorna. Kattkojor till utekatter behöver enligt lag dock inte uppfylla en vis storlek...
Bilder: Länsstyrelsen

Den 5 oktober 2010 gjorde djurskyddsinspektörerna Ylva Wilck och Åsa Rydén en inspektion av "TNR koloni nr1". En anonym anmälan hade kommit in att det fanns katter vid denna fastighet som var sjuka och att det föddes kattungar.

Enligt kontrollrapporten från den 19 oktober har man kunnat fastställa att "katterna var i bra hull, att fodret är lämplig för just utfodring av katt, att djuren har fri tillgång till rent dricksvatten, att förvaringsutrymmen hålls tillfredsställande rena,  att djuren har ett efter sitt behov anpassat skydd mot stark värme, nederbörd, fukt, blåst och kyla  och att djurens miljö i övrigt var utan anmärkningar. Samtliga katterna är kastrerade, vaccinerade och id-märkta. Inga kattungar har funnits på platsen de senaste 3 åren."

Enligt kontrollrapporten fanns det dock 3 brister:

- Göteborgs Katthjälp saknar tillstånd för hållande av katt
- Journal för tillsyn saknas samt att man inte kan anse att en godtagbar tillsyn kan göras på ohanterbara katter
- Liggutrymmen i kojorna bedöms ej tillräckligt för 9 st katter, de ska ha tillgång till  separata utrymmen

Länsstyrelsen har dock inget som helst lagstöd för dessa påstådda brister:

Tillstånd för hållande av katt enligt § 16 Djurskyddslagen gäller hållande av 10 eller fler katter äldre än 12 månader. Länsstyrelsen konstaterar i rapporten själv att kolonin består utav 9 katter, vilket ju betyder att ingen tillstånd behövs.

Det finns ingen aktuell lagstiftning som stadgar om ”journal för tillsyn” e.d. vad gäller katter. Av den anledning finns det inget skäl att notera en avsaknad av en sådan journalföring som en brist. Samtidigt kan vi dock upplysa om att det förs journaler över samtliga katter inom denna koloni, både hos veterinärkliniken som tar emot våra katter och även hos Göteborgs Katthjälp, där samma journaler finns med tillägg av information om katternas ”väl och ve”.

Djurskyddslagen innehåller inget uttalat krav på att djur ska vara hanterbara. Inte heller förarbetena talar för att djur ska vara hanterbara för att kunna uppfylla tillsynskravet.

Vad gäller kojornas storlek så är paragraferna som länsstyrelsen tar stöd av är riktade till katter som hölls inomhus, i rastgård eller i utrymmen för permanent katthållning och som av dessa anledningar har begränsade möjligheter att själv välja en liggplats där de kan vara ensamma om inte detta ordnas av djurhållaren. Inga av länsstyrelsens uppgivna paragrafer stadgar något om minimåtten för kojor till katter som hålls utomhus.

För ett mer uttömmande svar, läs hela skrivelsen som skickades in till länsstyrelsen mht denna kontroll.

Istället för att avsluta ärendet fortsätter länsstyrelsen att lägga mer resurser på denna koloni, som uppfyller lagens krav och där länsstyrelsen själv inte har kunnat hitta några brister som kan stödjas med lagstiftning.

Den som gör Länsstyrelsens jobb ska betala

September 2010 får länsstyrelsen in en anmälan om en övergiven kattmamma med ungar som lever farligt i ett tungt trafikerat område mitt i Göteborg. Katterna uppfattas inte som ”vildkatter” utan anmälaren tror att det handlar om en bortsprungen eller dumpad social katt som har blivit skygg med tiden.

En månad efter att anmälan inkom åker två djurskyddskontrollanter, Åsa Rydén och Sofie Larsson, ut för kontroll. Vid samtal med anmälaren framkommer det att katterna redan hade fångats in av någon kattförening. Djurskyddsinspektör Sofie Larsson startar samma dag ett frenetiskt runtringande blanda kända ”katthjälpare” i Göteborg, tills den ”skyldige” hittas, vi kallar honom här för Erik.

Det är märkligt att man i ärenden där folk får djurförbud inte bryr sig om var (de oftast vanvårdade) djur som man uppmanar att djurhållaren ska göra sig av med inom en viss tid har tagit vägen men att man här lägger så mycket krut på att hitta "gärningsmannen".

Erik hade redan fångat in kattungarna och när Sofie Larsson ringer är han precis på väg att hämta honkatten från djurkliniken som har kastrerat henne och som har gett henne en hälsokontroll. Erik berättar att veterinären bedömde katten vara i fint skick. Sofie Larsson åker tillsammans med djurskyddsinspektör Ylva Wilck, direkt därefter ut till Erik ”för att bedöma om den infångade honan var skygg.”  Det antecknas även att ”Även de två yngre infångade katterna kommer följas upp av Länsstyrelsen för bedömning av deras situation i jour- och/eller omplaceringshemmen.”

I december 2010 gör länsstyrelsen en ny kontroll hemma hos Erik som anges vara ”en uppföljning av den herrelösa honkatt som Erik fångat in”. Enligt kontrollrapporten var rummets fönster ”förtäckta med tyger.” Erik uppger att han har gjort så i förebyggande syfte för att katten inte ska hoppa mot fönstret. I rapporten uppger man att Länsstyrelsen har konstaterat följande brister:

- Tillsyn kan i nuläget inte ske fullt ut eftersom katten inte kan hanteras.
- Katten får i nuläget endast begränsad social kontakt och då enbart med en människa
- Kravet på insläpp av dagsljus är i nuläget inte uppfyllt

Man meddelar att man kommer att göra en uppföljande kontroll av ovanstående brister.

Erik skickar iväg ett mail och förklarar att han är med katten minst två gånger per dag och att det sammanlagt blir många timmar som han spenderar med katten. Även hans sambo tillbringar tid med katten och man har även börjat introducera katten för de andra katterna som bor hos Erik. Han ifrågasätter även Länsstyrelsens påpekade brist vad gäller tillräckligt tillsyn. Ingenstans i djurskyddslagen krävs det att man ska kunna ta i djuret för att kunna utöva tillräckligt tillsyn. 

Erik skickar sedan in en bild till Länsstyrelsen som visar att katten låter sig klappas. Länsstyrelsen skickar därefter ut en skrivelse till Erik att man nu ska avsluta ärendet. Några sista pekpinnar får han dock genom denna skrivelse ta del av:

”Länsstyrelsen vill framhålla att det är viktigt att en förvildad infångad katt inom rimlig tid blir så tam, att tillräcklig tillsyn kan utföras.”  Trots att det varken i lagstiftning eller förarbetena påtalas att djur ska kunna hanteras för att kunna utöva tillräckligt tillsyn, meddelar Länsstyrelsen Erik att ”För att tillräcklig tillsyn ska kunna utföras ska katten kunna hanteras.” Ordet hanteras skrivs i feta bokstäver.

Man avslutar med att ”Länsstyrelsen vill å det bestämdaste markera att det inte är acceptabelt att hålla förvildade katter under längre perioder för att försöka få de tama. Infångade katter måste snarast visa framsteg vad gäller socialisering och acceptans av människor.”

Erik fick betala för de ”uppföljande kontroller av konstaterade brister” plus tillkommande arbete på kontoret med timtaxan a 520 kronor/timme.

Judith har en bristfri katthållning men får inte ta hand om hemlösa katter

En privatperson, som vi här kallar Judith, som i egen regi hjälper hemlösa katter får påhälsning av länsstyrelsen i form av ”en kontroll av verksamheten enligt § 16 DL” (tillstånd för hållande och omplacering av katter). Judith berättar att alla hemlösa katter hon omhändertar får den veterinärvård de behöver och att alla kastreras, vaccineras och id-märks innan de omplaceras. Hon betalar allt själv. Några av katterna hon har omplacerat har varit skygga.

Länsstyrelsen, i form av djurskyddsinspektörerna Ingrid Rigstedt och Tina Persson, upptäcker vid kontrollen inga brister men man vill ha adressuppgifterna till 2 omplacerade katter då ”båda katterna är skygga vilket kan medföra svårigheter att ge katterna den vård de behöver. Länsstyrelsen vill kontrollera katthållningen av dessa katter.” Judith uppmanas att snarast lämna ut kontaktuppgifter till de nya kattägarna som har adopterat före detta hemlösa och nu kastrerade, vaccinerade och id-märkta katter.

Judith mailar en rad frågor till djurskyddsinspektören Tina Persson. Hon undrar bland annat om de kraven som ställs av Länsstyrelsen när man vill ta hand om och omplacera hemlösa katter. Judith skriver bland annat följande:

Hur ställer sig ni på lst till att man hjälper ”missprioriterade katter?
Jag ställer frågan eftersom du (Tina Persson) tyckte att jag skulle prioritera andra katter som skulle få komma till hem. Du var frågande till varför jag ville hjälpa in en äldre hemlös katt som jag har et väntande hem till och du undrade även varför det väntade hemmet ville ta emot en sådan kat om den nu var både äldre och kanske även skygg. Kanske även i behov av veterinärvård.

Du pratade om yngre och även om friskare istället. Ni menade vidare att de skygga, särskilt de äldre, hellre skulle tas in direkt för avlivning. Vid flera tillfällen påpekade du också att en katts livslängd är mycket kort i förhållande till människans och att avlivning därför kan ses på ett annat sätt.

Hon får aldrig något svar på denna och de andra frågorna.  Däremot så får Judith ett annat mail från inspektör Tina Persson: ”Ingen har hört av sig till oss! Det är din skyldighet och ingen annans att redovisa kontaktuppgifter till efterfrågade personer och adresser. Jag trodde jag var tydlig med mitt mail. Det är tråkigt om det ska behövas ett beslut om föreläggande enligt djurskyddslagen och ett eventuellt vitesföreläggande för att vi ska få ta del av uppgifterna.” 

Det är på plats att nämna att det dels inte är acceptabelt att Länsstyrelsen kräver att Judith lämnar ut dessa uppgifter, hon har all rätt att inte göra det om hon inte vill. Detta krav kan dessutom aldrig ställas med stöd av djurskyddslagen och vidare så kan man enbart utfärda viten som tvångsmedel för att se till att djurskyddslagens paragrafer efterlevs.  Med andra ord så missbrukar denna tjänsteman sin funktion, och begår därmed ett brott som kallas för tjänstefel. Det är också märkligt att man i ärenden där folk får djurförbud inte bryr sig om var (de oftast vanvårdade) djur som man uppmanar att djurhållaren ska göra sig av med inom en viss tid har tagit vägen men att man här, hos någon som har en bristfri katthållning hotar med viten för att få ut kontaktuppgifter till de som har adopterat en hemlös och numera kastrerad, vaccinerad och id-märkt katt.

Ägarna till en av de av Tina Perssons jagade katter skickar Länsstyrelsen ett veterinärintyg som intygar att kattens hälsostatus är utan anmärkning.  Tina Persson nöjer sig inte med veterinärintyget utan uppmanar den nuvarande ägaren att inkomma med adressuppgifter så att hon kan göra en inspektion. Hon informerar ägaren om att man ”som kontrollmyndighet arbetar efter portalparagrafen i djurskyddslagstiftningen som innebär att djur ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom. Vi tror och hoppas att ni delar denna uppfattning.”

En månad senare åker Länsstyrelsen, i form av Tina Persson och Hans Borgvall, på nytt hem till Judith för en ”uppföljande kontroll” trots att inga brister hade konstateras vid den tidigare kontrollen. Denna kontroll och tillhörande arbete fick Judith betala för. Timtaxan är idag 520 kronor. I kontrollrapporten antecknas att det ”vid besöket fanns 4 omhändertagna katter.” Inte heller denna gång hittades det brister som skulle bryta mot djurskyddslagen.

Hans Borgvall antecknar i kontrollrapporten att Judith ”ville fånga in katter i Göteborg för direkt omplacering. Länsstyrelsen sa nej på grund av att det saknas tillstånd enligt § 16 djurskyddslagen.”  Judith har ansökt om tillstånd, som görs hos länsstyrelsen, men har aldrig beviljats det, trots att hon har en bristfri katthållning.

Djurskyddsinspektör Åsa Rydén tar sig tillfället att maila runt information om Judith, som har kommit henne till kännedom genom hennes yrkesroll, till styrelsemedlemmarna hos Göteborgs Djurskyddsförening, där även Åsa är styrelsemedlem. Både Åsa Rydén och Göteborgs Djurskyddsförening är övertygade om att skygga  katter mår bäst i katthimlen. Åsa skriver i ett mail till styrelsemedlemmarna:  "Jag vill bara meddela att Judith (då jag inte har personnummer kan det ju inte uteslutas att det är någon annan Judith men det är väl inte troligt) sökt tillstånd för infångning och omlacering av förvildade katter. Vid ett hembesök konstaterades att hon bodde i en etta och hade åtminstone en katt hos sig som inte gick att ta i. Hon har varit osedvanligt problematisk att ha att göra med. I väntan på att länsstyrelsens kattpolicy ska färdigställas (förslaget klart) och godkännas av cheferna (inte klart) så har hon inte beviljats tillstånd. Jag har även varit på besök hos en person på Näverlursgatan i V.F som hade 9 katter.Några av dem hade Judith fångat in. De inte var hanterbara trots att den levt i lägenheten i år.Så mitt förslag är att ligg lågt med J tills vi fått klart om vi kan bevilja henne tillstånd. Jag är tacksam om denna information stannar oss emellan."