Är du djurskyddsinspektör så får det lekas veterinär med länsstyrelsens tillstånd

December 2010 sopade chefen för Veterinär- och djurskyddsenheten Robert ter Horst egenhändig en anmälan mot Fågelcentralen under mattan, se detta blogginläg. Fågelcentralen, som rehabiliterar vilda fåglar drivs av djurskyddsinspektören Åsa Rydéns sambo, även hon själv är aktiv inom verksamheten.

Efter att Robert ter Horst den 8 augusti via e-post 2011 blev ifrågasatt om varför anmälan inte hade blivit utredd så svarade han efter en påminnelse att ”Fågelcentralens anmälan har följts upp dock senare”. Detta är dock en sanning med modifikation. Anmälan har aldrig följts upp. Den ligger fortfarande under mattan. Dock genomförde länsstyrelsen, 3 dagar efter att Robert ter Horst fick mailet om varför anmälan inte hade blivit utredd, den 11 augusti en s.k. ”rutinkontroll”.

I kontrollrapporten beskrivs det att man på Fågelcentralen bedriver ”rehabilitering av skadade och sjuka fåglar. Fåglarna släpptes efter tillfrisknandet tillbaka i det fria.”

Det är intressant att nämna att länsstyrelsen, med just djurskyddsinspektören och viltrehabiliterare Åsa Rydén i spetsen, är stor motståndare till Trap Neuter Return (TNR) metoden, som Göteborgs Katthjälp och andra jobbar med när det gäller förvildade katter. TNR utgår från samma principer som viltrehabilitering. Man fångar in djur som inte är vana att vistas inomhus och nära inpå människor, behandlar dem för sina skador alt. kastrerar dem, ger dem möjlighet att återhämta sig och släpper sedan ut dem igen. Katterna får sedan dagligen mat, skydd och tillsyn. Fåglarna får för det mesta, av begripliga skäl, klara sig på egen hand.

TNR katter körs omgående till veterinär, där de sövs för att bli kastrerade, undersökta och få vård för ev. åkommor. I djurskyddslagen kräver man av självklara skäl att det ska vara just en veterinär som ska anlitas när det gäller behandling i syfte att förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom eller skada hos ett djur. I länsstyrelsens kontrollrapport från inspektionen på Fågelcentralen noteras det dock att ”skador som exempelvis brutna ben eller vingar behandlade personalen själva.”

TNR metoden blir av länsstyrelsen ofta kritiserad att medföra oacceptabelt lidande. Man menar att den stressen som katten utsätts för vid infångandet och konvalescens (1 dag för hankatter, 4 dagar för honkatter) är för stor för att det skulle vara acceptabelt ur djurskyddssynpunkt och att avlivning skulle vara ett humanare alternativ.

Samtidigt så berättar Fågelcentralens inspektionsrapport om att det ”i det ena av de andra rummen fanns ungefär 20 burar. På varje bur stod det vilken fågelart den innehöll och när fågeln kommit. Fågelburarna varierade i storlek beroende på art och behov, samt på hur skadan såg ut och därmed hur stort utrymme fågeln kunde ha för att minimera risken för skador. Det fanns foder, vatten och miljöberikningar i burarna, allt beroende på art och vad fågeln klarade av med tanke på skadan. Vid behov fanns även möjlighet att använda mörka och isolerade burar, exempelvis vid mycket stressade fåglar eller fåglar med hjärnskador.”

Viltrehabilitering är en hedersvärd verksamhet. Men med hänsyn till vad länsstyrelsen anser om stress hos förvildade katter så måste man ändå tycka att den stressen som fåglarna utsätts för av flera anledningar är mycket större. Dels så har förvildade katter oftast en viss kontakt med människor då de ofta blir matade, de är lite mer bekanta med företeelsen människan än t ex rovfåglar.  Dels så har katterna, jämfört skadade eller sjuka fåglar, överlag en mycket bättre hälsostatus när de fångas in varav deras kropp är bättre lämpad att hantera stress. Inte minst så hölls de flesta fåglar inne för rehabilitering mycket längre än 4 dagar vilket ytterligare intensifierar stressen de utsätts för. De blir för det mesta behandlade för sina åkommor utan att de blir sövda och behöver oftast hanteras upprepade gånger, i motsats till katten, som blir sövd och kastrerad för att sedan vakna upp i konvalescensburen där den inte kommer att hanteras något mer. Med andra ord så är rehabilitering av skadade fåglar mycket mer påfrestande för dessa djur än vad TNR metoden är för förvildade katter.

Samtidigt som länsstyrelsen har stora problem med TNR och gång på gång försöker hitta ”brister” i vår verksamhet så antecknar man att man ”uppfattade Fågelcentralen som ett mycket välskött och trevligt ställe. Personalen hade god insikt i de olika fågelarternas behov med avseende på både art och skada/sjukdom.”

Visst är det märkligt att två verksamheter som jobbar på nästan exakt samma sätt får så olika bedömningar? Göteborgs Katthjälps verksamhet har varit bristfri i alla år men lämnas inte i fred. Fågelcentralen bryter uppenbart mot djurskyddslagen när det gäller att inte låta undersöka och behandla fåglarna av veterinär och det verkar finnas oklarheter i tillstånd för permanent hållning av vilda djur, men här noteras att det inte finns brister som kräver uppföljning utan man noterar att verksamheten är mycket välskött och trveligt.  En annan tanke som slår oss jämt är att hur en inspektör som själv håller på med viltrehabilitering kan vara en så stort motståndare till TNR metoden.

Allt är bara missuppfattningar!

Efter inslaget i Västnytt om de förvildade katterna i Backa så skickade enhetschefen på länsstyrelsen, Robert ter Horst, ett mail där han trodde sig kunna redogöra för hur allt bara var missuppfattningar från vår sida. Läs chefens olika delar av mailet och kommentarerna han fick på hans försök att låta oss att framstå som naiva och okunniga.

-------- Ursprungligt meddelande --------

Ämne:	Re: Angående reportaget Västnytt
Datum:	Thu, 06 Oct 2011 13:58:04 +0200
Från:	Göteborgs Katthjälp
Till:	ter Horst Robert <Robert.ter.Horst@lansstyrelsen.se>

Hej Robert!

Förlåt att mitt svar till dig har dröjt. Jag har klistrat in de olika delarna av ditt mail här nedan i blått och kommenterar dessa i svart. Bilagorna jag hänvisar till kommer delvis från en ickeoffentlig blogg där jag m fl har samlat några, vad vi anser, märkvärdiga fall.

Ter Horst:
Djurskyddslagstiftningen
Alla våra åtgärder ska ha stöd i djurskyddslagstiftningen. Ibland behöver även vi ha tolkningshjälp och då är det Jordbruksverket som central ansvarig myndighet den som har tolkningsföreträde. Jordbruksverket har bedömd att en strikt TNR-metod inte är förenligt med den svenska djurskyddslagstiftningen. Det krävs även en så kallat ”manegements del”. Till exempel, att djur ska kunna tas om hand av sin ägare/skötare ifall de blir sjuka, få tillgång till uppvärmd liggplats, mat, vatten och tillsyn. Enligt djurskyddslagen kan även ett § 16
tillstånd krävas i vissa fall.


Katthjälpen:
Jordbruksverket har yttrat att det inte finns hinder att jobba med TNR i Sverige så länge man följer djurskyddslagens krav, dvs att man lägger till det du kallar ”managements del”, dvs tillsyn, mat, skydd, vård vid sjukdom etc. Det är precis så vi jobbar och det vet ni också. Dessutom så är det i första hand i förarbetena till djurskyddslagen där man söker tolkning av hur djurskyddslagen ska tillämpas, inte Jordbruksverket. Att på ett seriöst sätt bedriva TNR är inte samma sak som att kastrera katterna och sedan lämna dem åt sitt öde, eller att skjuta några katter och lämna kvar de kvarvarande katterna i samma okontrollerade omständigheter där de fortsätter föröka sig.

Det finns exempel på yrkesmässigt djurhållning där djurskyddslagens basala krav om naturligt beteende och hållning av djur på ett sätt som främjar deras hälsa helt klart inte uppfylls. Ingen kan på allvar hävda att t ex minkuppfödning eller uppfödning av slaktkycklingar uppfyller de ovanstående kraven. Hur ställer sig länsstyrelsen till dessa former av djurhållning? Har ni någonsin begärt att Jordbruksverket skulle yttra sig i ett
ärende där minkar sitter instängda i små trådburar och där ni undrar om dessa djur verkligen lever i en djurmiljö som främjar deras hälsa eller om de kan utföra de för dessa djur naturliga beteenden?

I Göteborgs Fria tidning kunde man för några veckor sedan läsa att en av ”dina” inspektörer tyckte att det inte var problematiskt att det fanns skadade och döda minkar hos en viss minkuppfödare i Västra Götaland. (Enligt tidningen var det antecknat i handlingarna att det fanns döda och skadade minkar på farmen). Hon menade att anläggningen sköts bra och att inga åtgärder behövde tas för de skadade minkarna. Hur kan det bli så att friska, kastrerade, id-märkta och vaccinerade förvildade katter, som har tillgång till skydd, mat och tillsyn och som kan utöva sina naturliga beteenden är ett större problem för Länsstyrelsen än  minkuppfödningen, där djur i hela sitt korta eländiga liv sitter instängda i små burar och där det för länsstyrelsen dessutom är acceptabelt att det finns skadade djur i besättningen utan dessa får veterinärvård?

I ett fall där en katt ramlade ner från femte våningen och där grannen larmade länsstyrelsen då ägaren inte hade för avsikt att ta katten till veterinär, trots att den var svårt skadad, vände länsstyrelsen i dörren efter att ha antecknat att katten utsattes för svåra plågor. Ägaren yttrade även till inspektörerna att man inte hade för avsikt att ta katten till veterinär då katten skulle ”självläka”.
I ett annat fall anmäldes det att katter satt instängda i en sommarstuga och att det inte bodde kvar någon i stugan. Denna anmälan utreddes inte överhuvudtaget. (Se bilaga 6, länk till blogginlägg)

Jag undrar igen, hur kan det bli så att friska, kastrerade, id-märkta och vaccinerade förvildade katter, som har tillgång till skydd, mat och tillsyn och som kan utöva sina naturliga beteenden är ett större problem för Länsstyrelsen än en katt som är svårt skadad och inte får veterinärvård eller katter som sitter instängda i en sommarstuga utan tillsyn?

Angående stöd i lagstiftning
Det du skriver om att era åtgärder ska ha stöd i lagstiftningen håller jag fulltständigt med om! Problemet är dock att länsstyrelsen, av någon anledning har valt att ställa krav på våra TNR kolonier (och även i andra ärenden med skygga katter) som går utöver det som krävs i djurskyddslagen. När vi sedan i skrivelser påpekar att dessa krav inte kan ställas så plockas vissa av dessa krav bort och ersätts med andra i nästa beslut, utan att det kommuniceras att vissa krav har plockats bort och av vilken anledning, vilket inte är förenligt med förvaltningslagen och de förvaltningsrättsliga principerna.

Bland annat följande krav har ställts utan att det finns något lagstöd:
- Krav på att katter ska vara hanterbara har både angetts som ett krav i ärenden hos oss och andra personer/föreningar. Till exempel så skrivs det i en kontrollrapport: ”För att tillräcklig tillsyn ska kunna utföras ska katta hanteras.” Ordet hanteras skrivs i feta bokstäver. (Se t ex bilaga 9, länk till blogginlägg).
- Krav på journalföring. Länsstyrelsen har tidigare i ett ärende från oss antecknat som brist att det inte fördes journaler över katterna. För det första stämmer detta inte, det förs journaler över katterna. Sedan finns det inga lagkrav på att det ska föras journaler för katthållning.
- Krav på tillstånd till en koloni som utgörs av färre än 10 katter. Det behövs inget tillstånd för hållande av katt där antalet katterna är färre än 10.

Ter Horst:
Omhändertagande, inte avskjutning
Vi beslutar alltid i första hand om att omhänderta djur och därefter sälja/omplacera dessa.  Det är polisen som verkställer beslutet. När polisen inte har möjlighet att ge djuren ett bra hem så återstår enbart avlivning. Avlivning görs även av djur som är mycket sjuka och är en bedömning från fall till fall. Vi anser alltså inte att förvildade katter enbart ska skjutas vilket ibland framstås i debatten.

Katthjälpen:
Länsstyrelsen skriver i sin kattpolicy att katter ”som är svårt sjuka, skadade eller mycket skygga och förvildade ska avlivas redan på plats”. Länsstyrelsen tar med andra ord redan innan katterna har blivit fysiskt omhändertagna ett beslut enligt 34 § djurskyddslagen om att katterna ska avlivas på plats, utan att deras medicinska och mentala status har bedömts av en veterinär. Christina Lindgren från enheten för sällskapsdjur på Jordbruksverket, uppger den 9 augusti 2011 på frågan om vem ska bedöma djurets medicinska och mentala status när det gäller djur som är föremål i ett beslut om omhändertagande, följande: ”När det gäller den medicinska statusen bör det vara en veterinär som gör bedömningen.”

Policyn har resulterat i att Länsstyrelsen handlägger de flesta ärenden med hemlösa katter på ett mycket generaliserat sätt vilket medför olika problem, både i djurskydds- och förvaltningsteknisk bemärkelse, vilket vi har anfört i en utförlig skrivelse som även undertecknades av en del andra verksamheter. Skrivelsen bifogat som bilaga nr 11, se blogginlägg här.


Även om ett beslut i teori kallas för ”beslut om omhändertagande” så innebär det i praktiken för skygga och förvildade katter att de avlivas på plats. I beslutet nämns dessutom oftast enbart avlivning som möjlighet så att polisen inte har något annat val än att utföra avlivningsbeslutet, även om det skulle finnas andra lösningar.
I ett ärende där länsstyrelsen har satt upp en annons angående en katthona med 3 ungar, visas katten på en bild där hon befinner sig i inomhusmiljö och ser ganska lugn ut. Se bilaga 12, länk till blogginlägg Trots det fattas det ett beslut om att honkatten och hennes ungar ska skjutas av Skyddsjakt i Väst. Inte ens när kvinnan som matar katten erbjuder sig att ta hand om katterna kan länsstyrelsen tänka sig ändra sitt beslut.

Det är dessutom ganska missvisande att i annonsen skriva att länsstyrelsen kommer att ”omhänderta” katterna. Synonym för ordet omhänderta är ”ta hand om, ta vård om, vårda, sköta om”. Att omhänderta är inte ett synonym för ”att skjuta ihjäl”. Hade man i annonsen skrivit att katterna skulle skjutas ihjäl så hade ni garanterat fått en och annan att reagera.

Ter Horst:
Övrig lagstiftning
Här tänker jag förstås först och främst på grundlagarna och förvaltningslagen. Här beskrivs även krav handläggning, prioritering av ärendena och kostnadseffektivitet. Det kan kännas konstigt eller oviktigt när vi pratar om djur och hur de har det, men det är en del av den realiteten vi jobbar med.

Katthjälpen
Jag tycker inte alls det är konstigt att du tar upp dessa saker, det glädjer mig att du gör det. Då jag är väl insatt i förvaltningslagen och de förvaltningsrättsliga principerna så måste jag tyvärr konstatera att  handläggningen av de ärenden som har kommit till min kännedom oftast visar en stor avsaknad av de förvaltningsrättsliga principerna.

Jag nämner några förebilder som är tagna från de bifogade bilagorna.

• Åsa Rydén tar emot en anmälan (på en söndag?) och handlägger den trots att hon är uppenbart jävig. Se Bilaga 1, länk till blogginlägg. Inte minst så präglas handläggningen av ärendet starkt av hennes personliga åsikter om skygga katter. Detta är ett brott mot förvaltningslagen och bryter mot objektivitetsprincipen och legalitetsprincipen.
• Ingrid Rigstedt tvingar med hot om föreläggande förenad med vite att snarast lämna ut kontaktuppgifter till de kattägare som har adopterat före detta hemlösa och nu kastrerade, vaccinerade och id-märkta katter. I ett mail som hon skickar till djurhållaren skriver hon: ”Ingen har hört av sig till oss! Det är din skyldighet och ingen annans att redovisa kontaktuppgifter till efterfrågade personer och adresser. Jag trodde jag var tydlig med mitt mail. Det är tråkigt om det ska behövas ett beslut om föreläggande enligt djurskyddslagen och ett eventuellt vitesföreläggande för att vi ska få ta del av uppgifterna.” (Se bilaga 10, länk till blogginlägg) Förutom att det är ett brott mot grundlagarna att tvinga någon att yttra sig så kan man enbart utfärda viten som tvångsmedel för att se till att djurskyddslagens paragrafer efterlevs. Vidare så bryter Rigstedt mot förvaltningslagens legalitets- och proportionalitetsprinciperna.
• Göteborgs Katthjälp får av Ylva Wilck en skriftlig uppmaning om att inkomma med personuppgifter vad gäller människor som tar hand om kastrerade, förvildade katter. I en skrivelse till henne förklarar vi att förfarandet att tilltvinga sig uppgifter som inte behövs för kontrollen och därmed ligger utanför vad saken gäller, är ett brott mot Sveriges grundlagar och Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. Wilcks uppträdande innebär även att hon åsidosätter legalitetsprincipen och proportionalitetsprincipen.
• inkommen anmälan om katter instängda i sommarstuga utreds inte, se bilaga 6, se blogginlägg. Innebär ett brott mot Förvaltningslagen.
• inkommen anmälan om skadad katt utreds inte, se bilaga 7, länk till blogginlägg. Innebär ett brott mot Förvaltningslagen.
• inkommen anmälan på Fågelcentralen utreds inte, den läggs ner av dig högst personligen, se bilaga 3. Länk till blogginlägg 1 och blogginlägg 2. Innebär brott mot förvaltningslagens legalitetsprincip och objektivitetsprincip.
• i kontrollrapporter ställda krav plockas bort utan kommunicering. Ev. brott mot Förvaltningslagens krav om rättssäkerhet?
• ärenden som inte längre är aktuella för handläggning blir inte formellt nedlagda. Brott mot Förvaltningslagens krav om att ärenden ska handläggas så enkelt, snabbt och billigt som möjligt.
• bristfri djurhållning följs upp med extra offentlig kontroll som får betalas av djurägaren (se bilaga 9 & 10, länk till relaterat blogginlägg 1 och 2) Brott mot Förvaltningslagens krav om att ärenden ska handläggas så enkelt, snabbt och billigt som möjligt och åsidosättande av legalitetsprincipen och proportionalitetsprincipen.
• man tar betalt för en första kontroll efter inkommen anmälan trots att länsstyrelsens hemsida informerar om att så inte sker. Brott mot Förvaltningslagens krav om myndigheternas serviceskyldighet.

Det som nämns ovan är bara några förebilder av vad som har kommit till min kännedom. Jag antar att det finns många fler ärenden där handläggningen är bristfällig. Jag tror att om man skulle granska  djurskyddskontrollen i Västra Götaland genom en internrevision, så som man gjorde i Skåne, att man då precis som i Skåne, som har fått en lång rad med rekommendationer, skulle få rekommendationen att utbilda personalen bland annat vad gäller de förvaltningsrättsliga principerna. Rättssäkerhet är ju en av de viktigaste
grundpelarna vi har i vårt samhälle.

Ter Horst:
Arbetsmiljö
Det som oroar mig för närvarande är det ibland hårda språket som mina djurskyddskontrollanter konfronteras med ute i fält eller hur de hängs ut på vissa hemsidor Med all respekt för yttrandefriheten och vår offentlighetsprincip, så finns det gränser för vad en djurskyddskontrollant orkar med. Jag vet att jag nu sticker ut hakan, men jag skriver detta eftersom jag gärna vill göra dig medveten om vad det innebär för en djurskyddskontrollant att vara uthängt på Facebook, eller att det startas ett upprop som gör att arbetsbelastningen ökar enormt. Som jag nämnde tidigare, så uppfattar jag att vi jobbar för samma sak. Jag hoppas därför att du också anser att vi behöver lägga vår djurskyddskontrolltid där det mest behövs.

Katthjälpen:
Djurskyddsinspektörer utför ett offentligt arbete som betalas av oss skattebetalare, och borde därmed tålas att granskas. Så vitt jag känner till har vi inte på något sätt varit osakliga med att uppmärksamma visa ärenden i media. Vi har påpekat de juridiska och etiska fel som vi anser att länsstyrelsen begår, utan att på ett  personligt plan trakassera de inblandade tjänstemän. Att folk sedan vill uttrycka sin upprördhet över hur visa ärenden har skötts, vilket naturligtvis ska ske utan hot o.d., är tack och lov en frihet i Sverige. Hade man i handläggning av ärendena dels använt sig av åtgärder som har stöd i lagstiftningen och tagit hänsyn till förvaltningslagen och de förvaltningsrättsliga principerna så hade i alla fall en del av ärendena kunnat läggas ner ganska omgående, ibland redan efterförsta kontrollen, vilket  ju eftertraktas av Förvaltningslagens § 7. Med hänsyn till att så inte görs kan jag inte annat än konstatera att man VILL fortsätta lägga tid på vissa ärenden, utan att det finns lagstöd till det, istället för att lägga ”djurskyddskontrolltiden där det mest
behövs” så som du anger.

Samtidigt som du anför att det är problematiskt att tjänstemän i sin offentliga yrkesroll blir ifrågasatta och anger att det finns ”gränser för vad en djurskyddskontrollant orkar med” så utsätts vi på Göteborgs Katthjälp och andra som jobbar med hemlösa katter ständigt för länsstyrelsens överproportionerade intresse i vårt arbete. Även för oss finns det gränser för vad vi orkar med vad gäller tjänstemän som missbrukar sin position och bryter mot de förvaltningsrättsliga principer för att få igenom deras egen/länsstyrelsens synpunkter på hur
Sveriges hemlösa katter ska tas omhand. Som Hans Borgvall sa angående TNR kolonin i                , vid en kontroll hemma hos mig: ”Vi är beredda att ta upp detta till högsta domstol.”

På tal om kostnadseffektivitet, är det verkligen där länsstyrelsen ska lägga sina resurser och skattebetalarnas pengar? På en stabil koloni med friska, kastrerade, id-märkta och vaccinerade katter som får mat, skydd och tillsyn medan skyddsjägarna efter era beslut om avlivning skjuter mammor och kattungar och lämnar kvar resten av kattkolonin utan någon som helst hjälp?

Ter Horst:
Tjänstemannarollen
Tolkar jag dig rätt i att du ibland anser att det är visa personliga ställningstagande som ligger bakom yttrande eller beslut? Är så fallet vill jag lugna dig. Mina djurskyddskontrollanter representerar myndigheten och det är den som beslutar. Det vill säga aldrig enstaka personer.

Katthjälpen:
Även om en tjänsteman representerar en myndighet så är denna tjänsteman fortfarande en människa med egna åsikter. Hur gärna man än vill så går det nog aldrig att koppla bort ens egna åsikter helt och hållet. Vad gäller handläggning av ärenden om TNR kolonier eller skygga/förvildade katter är det dock mer än uppenbart att dessa mer än på ett normalt sätt, präglas av visa inspektörers personliga åsikter om TNR och skygga katter. Det är absolut så att vissa inspektörer har en mycket negativt inställning till TNR och rehabilitering av skygga
katter och denna inställning resulterar i att dem inte kan handlägga ärendena på ett opartiskt sätt. Bara det faktum att Åsa Rydén, som är stor motståndare till TNR metoden och rehabilitering av skygga katter, är den som har varit föredragande för länsstyrelsens kattpolicy talar sitt tydliga språk. Det är inte  myndighetsapparaten som beslutar, det är de tjänstemän som förestår myndigheten som tar besluten.

Som nämns tidigare så händer det jämt att vissa inspektörer ställer krav utan att det finns stöd i lagstiftning. Bara det faktum att detta sker visar att man inte handlägger ärendena på ett oberoende sätt men att man istället vill driva igenom sina egna åsikter och hittar på krav utan lagstöd.

Vidare så har Åsa Rydén vid minst ett tillfälle i hennes yrkesroll uttalat sig mycket nedlåtande om mig och TNR metoden, se mail i bilaga nr. 2, länk till blogginlägg. Då jag har kontakt med några styrelsemedlemmar hos Göteborgs Djurskyddsförening så vet jag även att hon som styrelsemedlem i denna förening med jämna mellanrum spyr sin galla över mig och TNR metoden. Hon mailar dessutom runt information som kommer till hennes kännedom genom hennes anställning som djurskyddskontrollant, till styrelsemedlemmarna. Se bilaga 13, länk till blogginlägg. (Mailet innehåller en del osanningar.)

I ett av våra ärenden så antecknar hon lögn efter lögn i ärendet (se bilaga 8, länk till blogginlägg), som ju förblir oemotsagda och då framstår som sanningen då man som part i princip inte vet vad som antecknas om man inte begär att få ta del av anteckningarna.

Jag tycker att du som är ansvarig för verksamheten och för hur personalen utför sina uppdrag borde fundera på om vissa av kontrollanterna verkligen har den kunskap och attityd som behövs för att kunna jobba som tjänsteman, vilket är ett arbete som kräver stort ansvarstagande.

Ter Horst:
Sammanvägd bedömning
Kastrering är en viktig del av lösning, att komma till rätta med problematiken kring förvildade katter. Den behöver enligt djurskyddslagen dessutom kompletteras med andra åtgärder. Sjuka djur ska alltid erbjudas vård och behandling. Jag hoppas att du och jag är överens i att när detta av olika anledningar inte är möjligt då återstår tyvärr enbart avlivning.

Katthjälpen:
Det är underförstått att sjuka djur alltid ska erbjudas vård och behandling. Länsstyrelsen verkar dock själv inte anse det vara fallet när det gäller minkar eller katter som ramlar ner från femte våningen och där ägarna inte har för avsikt att ordna veterinärvård. Alla våra TNR katter som behöver vård får det. Då förvildade katter är svåra att hantera är det inte sällan så att sjuka eller skadade förvildade katter avlivas då långvarig veterinärbehandling av dessa katter inte är förenbart med en god djurvälfärd. Dock är det oftast just när kolonierna är okontrollerade (dvs okastrerade och icke-vaccinerade) att det finns katter som är svårt sjuka
eller skadade och där avlivning är det enda alternativet. Som många studier har visat så har katter som lever i kontrollerade TNR kolonier en lika bra hälsa som ”vanliga” katter och lever de lika länge, i motsats till katterna som lever i okontrollerade kolonier.

Du skriver att kastrering är en viktig del av lösningen att komma till rätta med problematiken kring förvildade katter. Jag utgår ifrån att du då inte enbart menar kastrering av katter som har en ägare men även kastrering av just de förvildade katterna som finns idag.

Mvh,
Miranda Oude Tanke
Göteborgs Katthjälp

Förfalskning och jäv

Åsa Rydén anmäler, tar emot och handlägger trots att hon är jävig, ett ärende  om skygga katter. Dessutom så lämnar hon falska uppgifter om vem som skulle vara anmälaren.

Marianne, som egentligen heter något annat, är styrelsemedlem hos Göteborgs Djurskyddsförening. Hon är februari 2010 jourhem åt några skygga katter som hade fångats in i Hisings-Backa. Djurskyddsinspektör Åsa Rydén är också styrelsemedlem i samma förening och anser att katterna ska avlivas då de är skygga.

Den 21 februari 2010, vilket är en söndag, tar Åsa Ryden emot en anmälan. Anmälan skulle ha gjorts av Göteborgs Djurskyddsföreningen hos den s.k. "Djurskyddstelefonen".

I anmälan nämns följande: ”Förvildade katter som infångats och förvaras inomhus. Katterna ska enligt uppgift från personalen på djurhemmet vara apatiska och må dåligt. Katterna har en tid hållits på djurskyddsföreningens djurhem men Marianne har nu flyttat dem hem till sig efter kastration.”

Den 26 februari, den 2 mars och den 5 mars 2010 gör Åsa Rydén, i egenskap av djurskyddsinspektör, olika försök till inspektion hemma hos Marianne: ”Försök att hitta adressen men misslyckat”, ”Fått bättre vägbeskrivning och gjort ett nytt försök till kontroll. Ingen var dock hemma. Ingen lapp lämnad. ” och ”nytt försök till oanmäld inspektion men ingen öppnade.” antecknas det i tjänsteanteckningarna.

Den 8 mars 2010 ringer Åsa Rydén till Marianne och antecknar hon följande: ”Ringt upp Marianne som undrar om det är sådant här vi lägger tid på. I så fall tycker hon det inte är konstigt att vi upplever att vi har mycket att göra. Meddelar att det tidigt klargjorts i mejl till styrelsen att dessa katter skulle komma att följas upp som varande ett djurskyddsärende anmält av djurskyddsföreningen.
På förfrågan om hur katterna nu beter sig meddelar hon att hankatten kommer fram och lägger sig bredvid henne då hon sitter där nere och läser. Honkatten tog längre tid på sig och lägger sig inte intill men går omkring i rummet. Båda äter nu ur handen men är rädda för ljud som hörs inomhus då de inte är vana vid denna typ av ljud från sin uppväxt utomhus.

De katter som försvunnit från Kullbäckstorp [Göteborgs Djurskyddsförenings djurhem] uppger hon sig inte veta var de är eller vem som har tagit de därifrån.”

Mariann ringer den 24 mars till verksamhetschef Hans Borgvall. Borgvall skriver i anteckningarna att ”Marianne anser att Åsa använt Länsstyrelsen när hon inte kommit åt henne i styrelsen för Djurskyddsföreningen. Detta är en form av maktmissbruk och Åsa är jävig i frågan. Marianne har inte varit överens med styrelsen i flera frågor, därav anmälan på katterna. Enligt Marianne finns det ingen anmälan från föreningen. Marianne är mycket emot ett besök från Länsstyrelsens. Enligt Marianne har djurskyddsföreningen möjlighet att följa upp katterna hos henne.

Jag förklarade för henne att vi bara vill göra en kontroll för att se hur katterna mår.

Marianne ringer efter ett tag upp och meddelar att hon pratat med Pelle Bratell, ordförande i Göteborgs Djurskyddsförening. Enligt honom har inte föreningen gjort någon anmälan.”

Inte förrän Marianne påpekar att Åsa Rydén är jävig i frågan och missbrukar sin anställning hos Länsstyrelsen kopplas hon bort från ärendet.

Den 31 mars 2010 gör Länsstyrelsen en inspektion hemma hos Marianne. Närvarande är Marianne  och hennes man samt Tina Persson och Ingrid Rigstedt från Länsstyrelsen.”Kontrollen har utförts som ett led i Länsstyrelsens roll som regional kontrollmyndighet enligt § 24 djurskyddslagen.”  (I denna paragraf nämns bland annat att den myndighet som utövar offentlig kontroll ska ha tillgång till djurskyddsutbildad personal i den omfattning som behövs för att myndigheten ska kunna fullgöra sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt.)

Ingrid Rigstedt skriver i kontrollrapporten:

”De två katterna, en svart hona på ca sju månader och en grårandig hane på ca ett år, hölls i separat utrymme i villan. Utrymmet var relativt stort och försett med flera stora fönster. Katterna hade tillgång till flera gömställen samt sysselsättning i form av leksaker.

Enligt uppgift hade både katterna tillsammans med ytterligare ett antal katter fångats in med fälla i Hisings-Backa. Därefter satt de ett tag på Göteborgs Djurskyddsförening i Mölnlycke innan de kom till Marianne i mitten av februari. Katterna är med all sannolikhet födda utomhus men har haft kontakt med människor när de regelbundet blivit matade ute.

Vid kontrollen satt båda katterna i varsitt gömställe. Honan var mycket reserverad och verkade uppenbart obekväm i situationen. Hankatten nosade på fingret och visade mer nyfikenhet.
/…/
Eftersom det var svårt att bedöma vid kontrollen hur pass tama och trygga katterna är bestämdes att dokumentation skulle skickas till Länsstyrelsen. Bilder inkom till Länsstyrelsen 2010-04-09. Bilderna visade när katterna rörde sig i utrymmet i närheten av Marianne och även lekte med leksaker.

Länsstyrelsens bedömning
Vid kontroll av er katthållning noterades att båda katterna var reserverade och inte ville bli klappade eller rörda vid. Med de inskickade bilderna som underlag gör dock länsstyrelsen bedömningen att katterna känner sig trygga att både leka och vila i utrymmet de hålls även när människor är i närheten.

För att katterna ska må bra krävs dock ännu mer jobb för att få den trygga även vid okända människor och vid olika miljöer.

Länsstyrelsen anser att förvildade katter som fötts upp ute utan nära mänsklig kontakt i normala fall inte ska fångas in och tas in för tillvänjning. Bakgrunden till detta är den stora stress som katterna utsätts för vid infångandet och vid den efterföljande förvaringen. ”

Åsa Rydén i farten igen

Ärende med anknytning till djurskyddsinspektör sopas under mattan

Diarienummer 282-15164-2009

2009/09/08 (lägg märke på datumet)

Anmälan från                                     inkommer till Länsstyrelsen om Fågelcentralen i Kungälv. Hans Borgvall tar emot anmälan:

”Anläggningen missköts. Personalen saknar kunskaper om fåglar och de blir felbehandlade. /…/  Inga träckprov tas på fåglarna. Många fåglar avlivas på fel grunder.”

2009/06/12
Robert ter Horst, verksamhetschef för Länsstyrelsen i Västra Götalands djurskyddsavdelning mailar till Anders Fagrell, länsjurist:

”Vi har fått in synpunkter på hur fågelcentralen sköts. Åsa Rydéns man jobbar med detta och även Åsa är inblandad. Hans [Borgvall] vill självklart inte ta i detta. Åsa är informerad om anmälan. Han föreslår att en länsveterinär åker ut och tittar/kontrollerar. Vad tycker du?

Vi kan förstås även be ett annat län att göra kontrollen, men frågan är om vi behöver gå så långt.”

Länsjuristen rekommenderar att lämna ärendet till ett annat län. Robert ter Horst mailar sedan Dag Hultefors från Länsstyrelsen i Halland. Hultefors ber ett antal gånger om information angående anmälan och verksamheten. Den 3 juli 2009 mailar han Ter Horst igen:

"Bollen är tydligen tillbaka hos dig. Det kanske inte bara är jag som börjar tröttna på det här ärendet och all tid det tagit utan att vi kommit någonstans!?  Vi måste givetvis, om vi ska ta hand om ärendet, ha en inkommen anmälan att utgå ifrån.  Om vi inte kan få de uppgifter jag nu frågat efter ett antal gånger, senast i mailet idag till Ingrid Rigstedt, kan vi inte ta över ärendet.”

Mellan den 3 juli 2009 och den 17 december 2010 finns inga handlingar upprättade i ärendet.

2010-12-17
Tjänsteanteckning av Robert ter Horst, verksamhetschef:

”Efter samråd med djurskyddskontrollanter har jag fattat beslut att inte följa upp denna anmälan.”

 

Hur lögn blir sanningar

Den 16 mars 2010 upptecknas av länsstyrelsen en anonym anmälan (anmälan har ett ofullständigt diarienr: 282-          - 2010). Anmälaren anser att "Göteborgs Katthjälp, enligt vad som framkommer på katthjälpens hemsida och blogg, gör sig skyldig till ett bristande djurskydd genom att hålla förvildade katter instängda i en för de mycket stressande situation" Vidare uppges det i anmälan att "det av hemsidan framkommer att katter som katthjälpen har fångat in inte alltid tas till veterinär i tid eftersom katterna är så skygga att en transport till veterinär och/eller behandling av skada inte låter sig göras."

Vi vill MED KLÄM betona att ALLA katter som kommer till  katthjälpen tas till veterinär, även de som är fullt sociala samt helt friska och inte har några som helst symtom på sjukdom. Katter som är förvildade tas till veterinär i anslutning till infångning och sövs i fällan eller klämbur så att de kan undersökas utan att det orsakar stress hos katterna. Det finns journaler av alla katter både på djurkliniken och hos katthjälpen.

Trap Neuter Return katter släpps tillbaka antingen efter 1 dygn (hankatter) eller 4 dygn (honkatter).  Genom att förvaring av katter för konvalescens i t ex hundburar inte är tillåtet annat än hos djurkliniker och djursjukhus (och vid utställningar) ser vi till att vi har veterinärens rekommendation att hålla förvildade nykastrerade katter på det viset.

En första tjänsteanteckning till anmälan ovan görs ett år senare
Djurskyddsinspektör Åsa Rydén gör så sent som den 1 mars 2011 den första anteckning i ärendet. Varenda påstående som Rydén gör i denna anteckning är oriktigt:

• Rydén noterar att anledningen till att ärendet inte har behandlats är att "vår verksamhetsledare Hans Borgvall tillsammans med enhetschef Robert ter Horst samt Andreas Fagrell, jurist vid veterinärenheten, försökt få tillstånd ett möte med Göteborgs Katthjälp för diskussion av deras sätt att bemöta myndigheter (begäran om handlingar, skrivande om anställda på nätet etc.). Detta möte har dragit ut på tiden. Flera mötestider har föreslagits men Miranda Oude Tanke har inte godkänt någon."

Mötet Rydén hänvisar till har ingenting att göra med anmälan då mötet redan i november 2009 initierades av Karin Lundborg på länsstyrelsen, alltså innan anmälan hade kommit in. Hon informerade oss om att i fall det fanns intresse från vår sida att ha ett möte för att diskutera problematiken omkring hemlösa katter, att jag i så fall skulle ta kontakt med Hans Borgvall.

Rydén uppger även att vi inte skulle ha godkänt några tider. Det stämmer inte heller. Det föreslogs 2 datum i december 2010 där det hade planerats in en timmes tid till mötet. Vi uppgav att det troligen inte skulle räcka med en timme då det säkert skulle finnas en hel del att diskutera. Borgvall föreslog att han skulle återkomma med ett nytt datum i början på nästa år vilket han aldrig gjorde. Dessa mail finns sparade.

Vidare så är Rydéns anteckning om vårt sätt att "bemöta myndigheter (begäran om handlingar, skrivande om anställda på nätet etc.)" ganska oprofessionellt. Det är fullständigt lagligt att begära handlingar, och i Sverige har vi även lagstadgat yttrandefrihet. Med "skrivande om anställda på nätet"  menar hon antagligen de inlägg i vår blogg där vi kritiserar länsstyrelsens handläggning av djurskyddsärenden.

• Rydén antecknar även att ”Göteborgs Katthjälp har i                     -ärendet (kallas i denna blogg för TNR kolini nr 1) beretts möjlighet att yttra sig över uppgift att de betraktas som ägare till TNR katterna men lämnat denna  möjlighet utan svar.” 

Detta påstående är inte sant då vi den 4 november 2010 har skickat en uttömmande skrivelse till länsstyrelsen ang. TNR kolonin nr 1. (Se blogginlägg med samma datum).

• Rydén nämner i anteckningen även att ”Då krav måste ställas på att katterna får värme och möjlighet till inomhusmiljö och torr och ren liggplats samt att katthjälpen saknar tillstånd för hållande av katt anser länsstyrelsen att en kontroll av övrig verksamhet är nödvändig.”

I skrivelsen som skickades till länsstyrelsen den 4 november 2010 tar vi upp samtliga punkter som Rydén nämner ovan, och som i korthet har följande slutsatser: att länsstyrelsen inte har kunnat konstatera några brister som skulle ge anledning till en uppföljande inspektion, att det inte är aktuell med tillstånd för hållande av katt då kolonin utgörs av 9 katter  och att det därmed inte finns anledning till vidare utredning. Vi har aldrig fått ett svar på vår skrivelse eller fått redogjort vad som har hänt i detta ärende. 

Rydéns anteckningar blir diarieförda utan att vi som motpart ens får tillfälle att yttra oss över dessa. På det viset framstår hennes påhitt som sanningar, något som på ett allvarligt sätt skadar vår verksamhet. 

 

Länsstyrelsens åsikt om TNR tvingar de att öka ladugårdskatternas status

Den 20 december bjöd länsstyrelsen i Västra Götaland på en kväll ”i kattens tecken”.

Enligt inbjudan som länsstyrelsen hade skickat ut skulle det bland annat lämnas information om länsstyrelsens djurskyddsarbete ”med en förhoppning om givande diskussioner”. Tyvärr så var länsstyrelsen inte alls speciellt intresserad av några ”givande diskussioner”. Istället avbröts snabbt alla försök från publiken som inte höll med om länsstyrelsens åsikter, som i grova drag utgick från att förvildade katter ska avlivas samt att Trap Neuter Return (TNR) är en dålig metod för att komma tillrätta med det stora antalet förvildade katter det idag finns i Sverige.

Den som inte är särskild upplyst om lagstiftningen kunde efter länsstyrelsens föredrag inte annat än dra slutsatsen att TNR är en olaglig metod, vilket den naturligtvis inte är. Länsstyrelsens Åsa Rydén, stor motståndare till TNR metoden, anförde en del problem som kunde uppstå vid användning av TNR och hänvisade till att Jordbruksverket tidigare har anfört dessa problem i ett yttrande om metoden. De problem som man anser finns vid användning av TNR är i stort sätt samma problem som finns vid hållande av katter som utekatter, något som är helt lagligt.

Yttrandet från Jordbruksverket kom efter en förfrågan från Göteborgs Katthjälp, där man önskade att verket skulle ta ställning till TNR-metoden. Länsstyrelsen “glömde” nämna den mest viktiga punkten i yttrandet, nämligen att verket anser att det inte finns några lagliga hinder att jobba med TNR. Därför är det i princip helt ointressant vaden enskild djurskyddsinspektör eller länsstyrelse tycker så länge de som jobbar med metoden följer lagstiftningen.

Det är rent av olämpligt att en djurskyddsinspektör och en länsstyrelse tar så starkt ställning mot en laglig metod. Länsstyrelser ska handlägga ärenden på ett oberoende sätt vilket betyder att de inte ska styras av förutfattade åsikter. Det blir svårt att tro att deras egna åsikter inte kommer att prägla hanteringen av ärenden med förvildade katter när man känner till deras ”extrema” synpunkter i frågan.
Länsstyrelsen har enligt förvaltningslagen även en serviceskyldighet, vilket innebär att de ”skall lämna upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde”. Att så inte sker är helt uppenbart då den som gör en anmälan om en hemlös katt och samtidigt nämner att katten är skygg eller förvildad enbart blir informerad om att man kan anlita en jägare som kan skjuta katten. Den som inte vill att katten ska avlivas får ingen information om t ex TNR-metoden.

Efter att presentationen var klar så konfronterades Åsa Rydén av undertecknad med en av deras egna kontrollrapporter gällande en inspektion som gjordes på en bondgård, efter att en anmälan hade kommit in om dålig katthållning. I rapporten nämns att katterna “hölls ute och söker skydd i en ladugård” och att de “fritt får föröka sig”. Länsstyrelsen konstaterar i rapporten att de inte har några “anmärkningar på djurhållningen ur djurskyddssynpunkt”.

Hur i hela världen kan detta sätt att hålla katter vara helt utan anmärkningar medan TNR-metoden samtidigt inte anses uppfylla djurskyddslagens krav? Verksamhetschefen Hans Borgvall menade då att man inte skulle gå in på enskilda ärenden, men tyvärr är detta inget enskilt ärende utan allmän praxis hos länsstyrelsen vad gäller handläggning av ärenden med ladugårdskatter. Ett svar krävdes på frågan. Svaret blev att man jobbade på att katthållarna på landsbygden även skulle få strängare bedömningar av katthållningen i framtiden … Tydligen har länsstyrelsen fram till idag ansett att hållande av ladugårdskatter inte behöver uppfylla djurskyddslagens krav!

Länsstyrelsen anser att TNR sänker kattens status. Att systematiskt, år efter år ignorera ladugårdskatternas rätt att bli behandlade efter djurskyddslagens krav samt att till allmänheten hävda att det bästa för hemlösa och skygga katter är ett skott i pannan, det om något är väl att sänka kattens status!

Länsstyrelsens häxjakt gentemot TNR-metoden har i alla fall som positiv bieffekt att de själva inte längre kan ignorera att även ladugårdskatter ska hållas enligt djurskyddslagens krav och därmed höjs katternas status, i alla fall hos tjänstemän.

Länsstyrelsen hittar på brister utan lagstöd

Medan katterna och matte njuter av solen har länsstyrelsen fullt upp med att mäta upp kattkojorna. Kattkojor till utekatter behöver enligt lag dock inte uppfylla en vis storlek...
Bilder: Länsstyrelsen

Den 5 oktober 2010 gjorde djurskyddsinspektörerna Ylva Wilck och Åsa Rydén en inspektion av "TNR koloni nr1". En anonym anmälan hade kommit in att det fanns katter vid denna fastighet som var sjuka och att det föddes kattungar.

Enligt kontrollrapporten från den 19 oktober har man kunnat fastställa att "katterna var i bra hull, att fodret är lämplig för just utfodring av katt, att djuren har fri tillgång till rent dricksvatten, att förvaringsutrymmen hålls tillfredsställande rena,  att djuren har ett efter sitt behov anpassat skydd mot stark värme, nederbörd, fukt, blåst och kyla  och att djurens miljö i övrigt var utan anmärkningar. Samtliga katterna är kastrerade, vaccinerade och id-märkta. Inga kattungar har funnits på platsen de senaste 3 åren."

Enligt kontrollrapporten fanns det dock 3 brister:

- Göteborgs Katthjälp saknar tillstånd för hållande av katt
- Journal för tillsyn saknas samt att man inte kan anse att en godtagbar tillsyn kan göras på ohanterbara katter
- Liggutrymmen i kojorna bedöms ej tillräckligt för 9 st katter, de ska ha tillgång till  separata utrymmen

Länsstyrelsen har dock inget som helst lagstöd för dessa påstådda brister:

Tillstånd för hållande av katt enligt § 16 Djurskyddslagen gäller hållande av 10 eller fler katter äldre än 12 månader. Länsstyrelsen konstaterar i rapporten själv att kolonin består utav 9 katter, vilket ju betyder att ingen tillstånd behövs.

Det finns ingen aktuell lagstiftning som stadgar om ”journal för tillsyn” e.d. vad gäller katter. Av den anledning finns det inget skäl att notera en avsaknad av en sådan journalföring som en brist. Samtidigt kan vi dock upplysa om att det förs journaler över samtliga katter inom denna koloni, både hos veterinärkliniken som tar emot våra katter och även hos Göteborgs Katthjälp, där samma journaler finns med tillägg av information om katternas ”väl och ve”.

Djurskyddslagen innehåller inget uttalat krav på att djur ska vara hanterbara. Inte heller förarbetena talar för att djur ska vara hanterbara för att kunna uppfylla tillsynskravet.

Vad gäller kojornas storlek så är paragraferna som länsstyrelsen tar stöd av är riktade till katter som hölls inomhus, i rastgård eller i utrymmen för permanent katthållning och som av dessa anledningar har begränsade möjligheter att själv välja en liggplats där de kan vara ensamma om inte detta ordnas av djurhållaren. Inga av länsstyrelsens uppgivna paragrafer stadgar något om minimåtten för kojor till katter som hålls utomhus.

För ett mer uttömmande svar, läs hela skrivelsen som skickades in till länsstyrelsen mht denna kontroll.

Istället för att avsluta ärendet fortsätter länsstyrelsen att lägga mer resurser på denna koloni, som uppfyller lagens krav och där länsstyrelsen själv inte har kunnat hitta några brister som kan stödjas med lagstiftning.

Den som gör Länsstyrelsens jobb ska betala

September 2010 får länsstyrelsen in en anmälan om en övergiven kattmamma med ungar som lever farligt i ett tungt trafikerat område mitt i Göteborg. Katterna uppfattas inte som ”vildkatter” utan anmälaren tror att det handlar om en bortsprungen eller dumpad social katt som har blivit skygg med tiden.

En månad efter att anmälan inkom åker två djurskyddskontrollanter, Åsa Rydén och Sofie Larsson, ut för kontroll. Vid samtal med anmälaren framkommer det att katterna redan hade fångats in av någon kattförening. Djurskyddsinspektör Sofie Larsson startar samma dag ett frenetiskt runtringande blanda kända ”katthjälpare” i Göteborg, tills den ”skyldige” hittas, vi kallar honom här för Erik.

Det är märkligt att man i ärenden där folk får djurförbud inte bryr sig om var (de oftast vanvårdade) djur som man uppmanar att djurhållaren ska göra sig av med inom en viss tid har tagit vägen men att man här lägger så mycket krut på att hitta "gärningsmannen".

Erik hade redan fångat in kattungarna och när Sofie Larsson ringer är han precis på väg att hämta honkatten från djurkliniken som har kastrerat henne och som har gett henne en hälsokontroll. Erik berättar att veterinären bedömde katten vara i fint skick. Sofie Larsson åker tillsammans med djurskyddsinspektör Ylva Wilck, direkt därefter ut till Erik ”för att bedöma om den infångade honan var skygg.”  Det antecknas även att ”Även de två yngre infångade katterna kommer följas upp av Länsstyrelsen för bedömning av deras situation i jour- och/eller omplaceringshemmen.”

I december 2010 gör länsstyrelsen en ny kontroll hemma hos Erik som anges vara ”en uppföljning av den herrelösa honkatt som Erik fångat in”. Enligt kontrollrapporten var rummets fönster ”förtäckta med tyger.” Erik uppger att han har gjort så i förebyggande syfte för att katten inte ska hoppa mot fönstret. I rapporten uppger man att Länsstyrelsen har konstaterat följande brister:

- Tillsyn kan i nuläget inte ske fullt ut eftersom katten inte kan hanteras.
- Katten får i nuläget endast begränsad social kontakt och då enbart med en människa
- Kravet på insläpp av dagsljus är i nuläget inte uppfyllt

Man meddelar att man kommer att göra en uppföljande kontroll av ovanstående brister.

Erik skickar iväg ett mail och förklarar att han är med katten minst två gånger per dag och att det sammanlagt blir många timmar som han spenderar med katten. Även hans sambo tillbringar tid med katten och man har även börjat introducera katten för de andra katterna som bor hos Erik. Han ifrågasätter även Länsstyrelsens påpekade brist vad gäller tillräckligt tillsyn. Ingenstans i djurskyddslagen krävs det att man ska kunna ta i djuret för att kunna utöva tillräckligt tillsyn. 

Erik skickar sedan in en bild till Länsstyrelsen som visar att katten låter sig klappas. Länsstyrelsen skickar därefter ut en skrivelse till Erik att man nu ska avsluta ärendet. Några sista pekpinnar får han dock genom denna skrivelse ta del av:

”Länsstyrelsen vill framhålla att det är viktigt att en förvildad infångad katt inom rimlig tid blir så tam, att tillräcklig tillsyn kan utföras.”  Trots att det varken i lagstiftning eller förarbetena påtalas att djur ska kunna hanteras för att kunna utöva tillräckligt tillsyn, meddelar Länsstyrelsen Erik att ”För att tillräcklig tillsyn ska kunna utföras ska katten kunna hanteras.” Ordet hanteras skrivs i feta bokstäver.

Man avslutar med att ”Länsstyrelsen vill å det bestämdaste markera att det inte är acceptabelt att hålla förvildade katter under längre perioder för att försöka få de tama. Infångade katter måste snarast visa framsteg vad gäller socialisering och acceptans av människor.”

Erik fick betala för de ”uppföljande kontroller av konstaterade brister” plus tillkommande arbete på kontoret med timtaxan a 520 kronor/timme.

"Jag är tacksam om denna information stannar oss emellan."

Djurskyddsinspektör Åsa Rydén tar sig tillfället att maila runt information  om en person som har varit föremål för länsstyrelsens trakasserier (läs om ärendet här) som har kommit henne till kännedom genom hennes yrkesroll, till styrelsemedlemmarna hos Göteborgs Djurskyddsförening, där även Åsa är styrelsemedlem. Inte nog med att hon missbrukar sin anställning, hon lägger även till en del saker som är helt tagna ur luften, till exempel om att katterna hade fått vänta på veterinärvård. 

Trots att personen i frågan har en bristfri katthållning fick hon aldrig tillstånd att ta hand om hemlösa katter.

Judith har en bristfri katthållning men får inte ta hand om hemlösa katter

En privatperson, som vi här kallar Judith, som i egen regi hjälper hemlösa katter får påhälsning av länsstyrelsen i form av ”en kontroll av verksamheten enligt § 16 DL” (tillstånd för hållande och omplacering av katter). Judith berättar att alla hemlösa katter hon omhändertar får den veterinärvård de behöver och att alla kastreras, vaccineras och id-märks innan de omplaceras. Hon betalar allt själv. Några av katterna hon har omplacerat har varit skygga.

Länsstyrelsen, i form av djurskyddsinspektörerna Ingrid Rigstedt och Tina Persson, upptäcker vid kontrollen inga brister men man vill ha adressuppgifterna till 2 omplacerade katter då ”båda katterna är skygga vilket kan medföra svårigheter att ge katterna den vård de behöver. Länsstyrelsen vill kontrollera katthållningen av dessa katter.” Judith uppmanas att snarast lämna ut kontaktuppgifter till de nya kattägarna som har adopterat före detta hemlösa och nu kastrerade, vaccinerade och id-märkta katter.

Judith mailar en rad frågor till djurskyddsinspektören Tina Persson. Hon undrar bland annat om de kraven som ställs av Länsstyrelsen när man vill ta hand om och omplacera hemlösa katter. Judith skriver bland annat följande:

Hur ställer sig ni på lst till att man hjälper ”missprioriterade katter?
Jag ställer frågan eftersom du (Tina Persson) tyckte att jag skulle prioritera andra katter som skulle få komma till hem. Du var frågande till varför jag ville hjälpa in en äldre hemlös katt som jag har et väntande hem till och du undrade även varför det väntade hemmet ville ta emot en sådan kat om den nu var både äldre och kanske även skygg. Kanske även i behov av veterinärvård.

Du pratade om yngre och även om friskare istället. Ni menade vidare att de skygga, särskilt de äldre, hellre skulle tas in direkt för avlivning. Vid flera tillfällen påpekade du också att en katts livslängd är mycket kort i förhållande till människans och att avlivning därför kan ses på ett annat sätt.

Hon får aldrig något svar på denna och de andra frågorna.  Däremot så får Judith ett annat mail från inspektör Tina Persson: ”Ingen har hört av sig till oss! Det är din skyldighet och ingen annans att redovisa kontaktuppgifter till efterfrågade personer och adresser. Jag trodde jag var tydlig med mitt mail. Det är tråkigt om det ska behövas ett beslut om föreläggande enligt djurskyddslagen och ett eventuellt vitesföreläggande för att vi ska få ta del av uppgifterna.” 

Det är på plats att nämna att det dels inte är acceptabelt att Länsstyrelsen kräver att Judith lämnar ut dessa uppgifter, hon har all rätt att inte göra det om hon inte vill. Detta krav kan dessutom aldrig ställas med stöd av djurskyddslagen och vidare så kan man enbart utfärda viten som tvångsmedel för att se till att djurskyddslagens paragrafer efterlevs.  Med andra ord så missbrukar denna tjänsteman sin funktion, och begår därmed ett brott som kallas för tjänstefel. Det är också märkligt att man i ärenden där folk får djurförbud inte bryr sig om var (de oftast vanvårdade) djur som man uppmanar att djurhållaren ska göra sig av med inom en viss tid har tagit vägen men att man här, hos någon som har en bristfri katthållning hotar med viten för att få ut kontaktuppgifter till de som har adopterat en hemlös och numera kastrerad, vaccinerad och id-märkt katt.

Ägarna till en av de av Tina Perssons jagade katter skickar Länsstyrelsen ett veterinärintyg som intygar att kattens hälsostatus är utan anmärkning.  Tina Persson nöjer sig inte med veterinärintyget utan uppmanar den nuvarande ägaren att inkomma med adressuppgifter så att hon kan göra en inspektion. Hon informerar ägaren om att man ”som kontrollmyndighet arbetar efter portalparagrafen i djurskyddslagstiftningen som innebär att djur ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom. Vi tror och hoppas att ni delar denna uppfattning.”

En månad senare åker Länsstyrelsen, i form av Tina Persson och Hans Borgvall, på nytt hem till Judith för en ”uppföljande kontroll” trots att inga brister hade konstateras vid den tidigare kontrollen. Denna kontroll och tillhörande arbete fick Judith betala för. Timtaxan är idag 520 kronor. I kontrollrapporten antecknas att det ”vid besöket fanns 4 omhändertagna katter.” Inte heller denna gång hittades det brister som skulle bryta mot djurskyddslagen.

Hans Borgvall antecknar i kontrollrapporten att Judith ”ville fånga in katter i Göteborg för direkt omplacering. Länsstyrelsen sa nej på grund av att det saknas tillstånd enligt § 16 djurskyddslagen.”  Judith har ansökt om tillstånd, som görs hos länsstyrelsen, men har aldrig beviljats det, trots att hon har en bristfri katthållning.

Djurskyddsinspektör Åsa Rydén tar sig tillfället att maila runt information om Judith, som har kommit henne till kännedom genom hennes yrkesroll, till styrelsemedlemmarna hos Göteborgs Djurskyddsförening, där även Åsa är styrelsemedlem. Både Åsa Rydén och Göteborgs Djurskyddsförening är övertygade om att skygga  katter mår bäst i katthimlen. Åsa skriver i ett mail till styrelsemedlemmarna:  "Jag vill bara meddela att Judith (då jag inte har personnummer kan det ju inte uteslutas att det är någon annan Judith men det är väl inte troligt) sökt tillstånd för infångning och omlacering av förvildade katter. Vid ett hembesök konstaterades att hon bodde i en etta och hade åtminstone en katt hos sig som inte gick att ta i. Hon har varit osedvanligt problematisk att ha att göra med. I väntan på att länsstyrelsens kattpolicy ska färdigställas (förslaget klart) och godkännas av cheferna (inte klart) så har hon inte beviljats tillstånd. Jag har även varit på besök hos en person på Näverlursgatan i V.F som hade 9 katter.Några av dem hade Judith fångat in. De inte var hanterbara trots att den levt i lägenheten i år.Så mitt förslag är att ligg lågt med J tills vi fått klart om vi kan bevilja henne tillstånd. Jag är tacksam om denna information stannar oss emellan."