Länsstyrelsens åsikt om TNR tvingar de att öka ladugårdskatternas status

Den 20 december bjöd länsstyrelsen i Västra Götaland på en kväll ”i kattens tecken”.

Enligt inbjudan som länsstyrelsen hade skickat ut skulle det bland annat lämnas information om länsstyrelsens djurskyddsarbete ”med en förhoppning om givande diskussioner”. Tyvärr så var länsstyrelsen inte alls speciellt intresserad av några ”givande diskussioner”. Istället avbröts snabbt alla försök från publiken som inte höll med om länsstyrelsens åsikter, som i grova drag utgick från att förvildade katter ska avlivas samt att Trap Neuter Return (TNR) är en dålig metod för att komma tillrätta med det stora antalet förvildade katter det idag finns i Sverige.

Den som inte är särskild upplyst om lagstiftningen kunde efter länsstyrelsens föredrag inte annat än dra slutsatsen att TNR är en olaglig metod, vilket den naturligtvis inte är. Länsstyrelsens Åsa Rydén, stor motståndare till TNR metoden, anförde en del problem som kunde uppstå vid användning av TNR och hänvisade till att Jordbruksverket tidigare har anfört dessa problem i ett yttrande om metoden. De problem som man anser finns vid användning av TNR är i stort sätt samma problem som finns vid hållande av katter som utekatter, något som är helt lagligt.

Yttrandet från Jordbruksverket kom efter en förfrågan från Göteborgs Katthjälp, där man önskade att verket skulle ta ställning till TNR-metoden. Länsstyrelsen “glömde” nämna den mest viktiga punkten i yttrandet, nämligen att verket anser att det inte finns några lagliga hinder att jobba med TNR. Därför är det i princip helt ointressant vaden enskild djurskyddsinspektör eller länsstyrelse tycker så länge de som jobbar med metoden följer lagstiftningen.

Det är rent av olämpligt att en djurskyddsinspektör och en länsstyrelse tar så starkt ställning mot en laglig metod. Länsstyrelser ska handlägga ärenden på ett oberoende sätt vilket betyder att de inte ska styras av förutfattade åsikter. Det blir svårt att tro att deras egna åsikter inte kommer att prägla hanteringen av ärenden med förvildade katter när man känner till deras ”extrema” synpunkter i frågan.
Länsstyrelsen har enligt förvaltningslagen även en serviceskyldighet, vilket innebär att de ”skall lämna upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde”. Att så inte sker är helt uppenbart då den som gör en anmälan om en hemlös katt och samtidigt nämner att katten är skygg eller förvildad enbart blir informerad om att man kan anlita en jägare som kan skjuta katten. Den som inte vill att katten ska avlivas får ingen information om t ex TNR-metoden.

Efter att presentationen var klar så konfronterades Åsa Rydén av undertecknad med en av deras egna kontrollrapporter gällande en inspektion som gjordes på en bondgård, efter att en anmälan hade kommit in om dålig katthållning. I rapporten nämns att katterna “hölls ute och söker skydd i en ladugård” och att de “fritt får föröka sig”. Länsstyrelsen konstaterar i rapporten att de inte har några “anmärkningar på djurhållningen ur djurskyddssynpunkt”.

Hur i hela världen kan detta sätt att hålla katter vara helt utan anmärkningar medan TNR-metoden samtidigt inte anses uppfylla djurskyddslagens krav? Verksamhetschefen Hans Borgvall menade då att man inte skulle gå in på enskilda ärenden, men tyvärr är detta inget enskilt ärende utan allmän praxis hos länsstyrelsen vad gäller handläggning av ärenden med ladugårdskatter. Ett svar krävdes på frågan. Svaret blev att man jobbade på att katthållarna på landsbygden även skulle få strängare bedömningar av katthållningen i framtiden … Tydligen har länsstyrelsen fram till idag ansett att hållande av ladugårdskatter inte behöver uppfylla djurskyddslagens krav!

Länsstyrelsen anser att TNR sänker kattens status. Att systematiskt, år efter år ignorera ladugårdskatternas rätt att bli behandlade efter djurskyddslagens krav samt att till allmänheten hävda att det bästa för hemlösa och skygga katter är ett skott i pannan, det om något är väl att sänka kattens status!

Länsstyrelsens häxjakt gentemot TNR-metoden har i alla fall som positiv bieffekt att de själva inte längre kan ignorera att även ladugårdskatter ska hållas enligt djurskyddslagens krav och därmed höjs katternas status, i alla fall hos tjänstemän.

Yttrande angående kontroll "TNR koloni nr 1"

Olofstorp, den 4 november 2010

Dnr: 282-10539-2010

Länsstyrelsen Västra Götalands län

Att: Ylva Wilck

403 40 Göteborg

Med denna skrivelse tar Göteborgs Katthjälp tillfället att yttra sig över djurskyddsärendet med diarenummer 282-10539-2010 angående TNR kolonin som befinner sig                                        . (Kallas i denna blogg för TNR koloni nr 1)

Enligt länsstyrelsens kontrollrapport från den 19 oktober 2010 uppmärksammades följande brister:

- Göteborgs Katthjälp saknar tillstånd för hållande av katt

- Journal för tillsyn saknas samt att man inte kan anse att en godtagbar tillsyn kan göras på ohanterbara katter
- Liggutrymmen i kojorna bedöms ej tillräckligt för 9 st katter, de ska ha tillgång till separata utrymmen

 

Göteborgs Katthjälp saknar tillstånd för hållande av katt

Länsstyrelsen uppger i kontrollrapporten att kolonin utgörs av 7 stadigvarande katter samt att ytterligare 2 katter, kallat ”gäster”, brukar besöka kolonin. Både dessa katter har fångats in, kastrerats och släppts ut igen. Länsstyrelsen konstaterar att kolonin består utav 9 katter och att kolonin därmed skulle omfattas av  tillståndskravet enligt § 16 Djurskyddslagen (DL).

Enligt § 16 DL ska, bland annat, den som yrkesmässigt eller i större omfattning håller sällskapsdjur ha tillstånd för verksamheten. Enligt rådande föreskrifter (Saknr. L120) om kravet på tillstånd enligt 16 § DL anses verksamhet av större omfattning gällande katt vara ”hållande av 10 eller fler katter äldre än 12 månader”.

Med hänsyn till vad som stadgas i föreskrifterna behöver varken Göteborgs Katthjälp eller                       ha någon § 16 tillstånd genom att kolonin utgörs av färre än 10 katter.

Vad gäller § 16 DL frågan i övrigt så vill vi gärna uppmärksamma länsstyrelsen på följande:

Tillståndskravet infördes år 1965 och utvidgades därefter så att den idag även omfattar sällskapsdjur. Kravet är utformad efter hållande av djur som sällskapdjur eller bruksdjur. Departementschefen yttrade i förarbetena som föregick utvidgningen att Jordbruksverket, med hänsyn till den föreslagna vidgningen av bestämmelsernas tillämpningsområde, borde ges möjlighet att föreskriva om undantag från kravet på tillstånd och att undantag t ex kan vara befogat för den som på landsbygden håller ladugårdskatter i större omfattning. Prop. 2001/02:93 Denna möjlighet har lagts till i § 16 DL 4:e stycke.

Jordbruksverket anför i Prop. 2007/08:63 med hänvisning till myndighetens redovisning till  Jordbruksdepartementet om regelförenklingsarbete (dnr Jo2007/598), att 16 § DL bör förenklas och förtydligas för att bl.a. säkerställa att enbart de verksamheter där det finns ett tydligt behov av tillstånd ska omfattas av bestämmelsen. Regeringen har instämt i Jordbruksverkets påpekande och har beredd Jordbruksverkets förslag rörande 16 § DL vidare. Frågan tas upp i den pågående utredningen av djurskyddslagstiftningen.

Med hänsyn till vad nämns ovan samt det faktum att förvildade katter inte hålls som sällskapsdjur eller bruksdjur bör länsstyrelsen överväga om ett § 16 DL tillstånd överhuvudtaget är aktuellt vad gäller kolonier med förvildade katter. TNR-metoden är inte att betrakta som en djurhållning med sällskapsdjur eller bruksdjur utan som en metod för att hantera problemen med, och på sikt minska, det stora antalet förvildade katter i Sverige. Den som avlivar en del av beståndet har idag inga förpliktelser som helst att rätta sig efter vad gäller katterna som lämnas kvar.

Journal för tillsyn saknas samt att man inte kan anse att en godtagbar tillsyn kan göras på ohanterbara katter

Länsstyrelsen uppger i kontrollrapporten att ”Journal för tillsyn saknas”. Det finns ingen aktuell lagstiftning som stadgar om ”journal för tillsyn” e.d. vad gäller katter. Av den anledning finns det inget skäl att notera en avsaknad av en sådan journalföring som en brist. Samtidigt kan vi dock upplysa länsstyrelsen om att det förs journaler över samtliga katter på                           som har tagits omhand, både hos veterinärkliniken som tar emot våra katter och även hos Göteborgs Katthjälp, där samma journaler finns med tillägg av information om katternas ”väl och ve”.

Länsstyrelsen uppger i kontrollrapporten vidare att man ”inte kan anse att en godtagbar tillsyn kan göras på ohanterbara katter”.

Enligt DL 3§ ska djur ges tillräckligt med foder och vatten och tillräcklig tillsyn. Sedan 1998 är djurskyddslagen även tillämplig på vilda djur i det fria och som samtidigt används i djurförsök. Förutom att djurskyddslagen uttryckligen stadgar att djur ska ges tillräcklig tillsyn anger departementschefen i proposition 1987/88:93, som behandlar vår nuvarande djurskyddslag (1988:534), att det är viktigt att tillsynen anpassas till djurhållningen. I proposition som behandlar förslaget om att även vilda djur som lever i det fria och som används i djurförsök ska ingå i djurskyddslagen, anger departementschefen att sådana vilda djur som släpps fria av naturliga skäl inte kan omfattas av bestämmelserna i lagen som anger att djur skall ges tillräckligt med foder och vatten och tillräcklig tillsyn. (Prop 1997/98:28)

Med hänsyn till att den förvildade katten precis som fritt levande vilda försöksdjur ingår i djurskyddslagen samt att dennas beteende är att jämföra med det viltlevande djuret så torde även visa avsteg från tillsynskraven göras för förvildade katter.

Tillsynskraven i djurskyddslagen innehåller inget uttalat krav på att djur ska vara hanterbara. Inte heller förarbetena talar för att djur ska vara hanterbara för att kunna uppfylla tillsynskravet. Skulle så vara fallet så skulle t ex hållande av frigående höns eller hållande av pälsdjur inte anses uppfylla djurskyddslagens tillsynskrav. Dessutom kan man ifrågasätta, när det gäller just hönshållning i dagens djurindustri, hur pass bra tillsyn man kan utöva över ett par tusen frigående och i utseendet identiska djur.

En annan jämförelse är tävling med brevduvor, som släpps ut många mil bort från deras hem för att på egen hand klara sig tillbaka dit, en resa som kan ta flera dagar. Vid varje tävling försvinner det ett antal duvor och visa hittas aldrig tillbaka. Brevduvor omfattas av djurskyddslagen och därmed även av tillsynskraven. Trots att risken för skador och/eller sjukdom är störst just under duvornas flygresa, när de inte står under djurhållarens tillsyn, finns det inga hinder inom djurskyddslagen att utöva denna verksamhet.

Enligt § 16 Föreskrifterna för hållande av hund och katt (Saknr. L102) ska tillsyn ske minst två gånger om dagen. I Jordbruksverkets dokumentation till dessa föreskrifter (Dnr 31-6478/07) uppger jordbruksverket att ”tillsyn två gånger per dag är speciellt viktigt då de är instängda antingen i lägenhet, annan bostad eller i katt- eller hundstall.” Det uppges även att det av naturliga skäl kan finnas svårigheter att utföra tillsyn 2 gånger dagligen vad gäller ”en utekatt som inte dyker upp varje dag” eller ladugårdskatter. Jordbruksverket är av den åsikten att om man ”erbjuder katten mat minst två gånger om dagen så lär den sig den rutinen och kommer hem vid mattillfällena.”

Katterna på                  utfodras på det viset som Jordbruksverket anför i föreskrifts- dokumentationen minst två gånger om dagen så att de regelbunden söker upp matplatsen, oftast fler än två gånger dagligen.

Djurhållning som drabbas av otillräckligt tillsyn resulterar oftast i djur med dåligt hull, otjänligt foder och vatten till djuren och dålig djurmiljö. Enligt länsstyrelsens kontrollresultat från den 19 oktober 2010 är katterna på                i bra hull, är fodret lämplig för just utfodring av katt, har djuren fri tillgång till rent dricksvatten, hålls förvaringsutrymmen tillfredsställande rena och är djurens miljö i övrigt utan anmärkningar.

M.h.t. vad som nämns ovan anser vi att länsstyrelsen inte har något stöd i lagstiftningen att dra slutsatsen att tillsynen skulle vara otillräckligt enbart genom konstaterandet att en del av katterna är ohanterbara.

Liggutrymmen i kojorna bedöms ej tillräckligt för 9 st katter

Länsstyrelsen uppger i kontrollrapporten måtten på kojorna och bedömer att liggutrymmen i kojorna som ej tillräckligt för 9 st katter. Länsstyrelsen grundar bedömningen på Statens Jordbruksverkets föreskrifter för hållande av hund och katt (1 kap 11 §, 3 kap 11-12 §).

I kontrollresultatet uppges att förvaringsutrymmen hålls tillfredsställande rena och att djur som hölls utomhus har ett efter sitt behov anpassat skydd mot stark värme, nederbörd, fukt, blåst och kyla.

Paragraferna som länsstyrelsen tar stöd av är riktade till katter som hölls inomhus, i rastgård eller i utrymmen för permanent katthållning och som av dessa anledningar har begränsade möjligheter att själv välja en liggplats där de kan vara ensamma om inte detta ordnas av djurhållaren. Inga av länsstyrelsens uppgivna paragrafer stadgar något om minimåtten för kojor till katter som hålls utomhus.

I kontrollrapporten noteras även att ”katter är solitära djur och ska inte tvingas samman i ett utrymme utan ska ha möjligheter att vara i fred om de så önskar.”

Uppfattningen att katter skulle vara solitära djur är något som de senaste årtionden har motbevisats av många vetenskapliga studier.1 Framförallt katter som lever med begränsat mänsklig kontakt har oftast stor socialkompetens vad gäller umgänge med andra katter. I Jordbruksverkets dokumentation till föreskrifterna för hållande av hund och katt (Dnr 31-6478/07) uppges att ”Även katter är ganska sociala. Det stämmer inte att katter är helt solitära djur som man förut har hävdat. Tvärtom hävdar Ottaway och Hawkins (2003) att katter är sociala om de kan och lever i grupper mestadels bestående av honkatter som är släkt med varandra och deras ungar, och att de lever någonstans där det finns mat.”
Även katterna på                  är väldigt sociala med varandra och har inga problem att sova ihop. Dessutom finns det många fler utrymmen i området att söka skydd hos än kojorna, skulle någon av katterna vilja vara i fred.

M.h.t att länsstyrelsen inte har något stöd i lagstiftningen att bedöma liggutrymmen till katterna som bristfällig samt att förvaringsutrymmen enligt kontrollresultatet hålls tillfredsställande rena och att katterna har ett efter sitt behov anpassat skydd mot stark värme, nederbörd, fukt, blåst och kyla, anser vi att det inte finns grund att i

kontrollrapporten anteckna denna punkt som bristfällig.


Kontroll inte befogat

Länsstyrelsen anger i rapporten att man har för avsikt att i december göra en uppföljande kontroll av de angivna bristerna och att man uttar en avgift för denna kontroll. Enligt Jordbruksverkets föreskrifter om offentlig djurskyddskontroll (Saknr. L44) som innehåller bestämmelser om hur offentlig kontroll av efterlevnaden av djurskyddslagstiftningen ska bedrivas, anses ”extra offentlig kontroll” vara kontroll som

utförs efter att bristande efterlevnad av djurskyddslagstiftning påvisats vid den normala offentliga kontrollen.

De brister som länsstyrelsen har noterat i sin kontrollrapport är, med hänsyn till vad som har anförts i denna skrivelse, obefogade. Därmed har kontrollen varit obefogat och ingen avgift ska uttas vid en ny kontroll.

Vi vill även uppmärksamma länsstyrelsen på att myndigheten enligt artikel 54 i förordning (EG) nr 882/2004 ska vidta sådana åtgärder som bidrar till att djurhållaren avhjälper situationen. Tillsammans med  djurskyddslagens 24:e paragraf som stadgar att länsstyrelsen genom rådgivning, information och på annat sätt ska underlätta för den enskilde att fullgöra sina plikter, förvaltningslagens serviceskyldighet samt  proportionalitetsprincipen borde länsstyrelsen i kontrollrapporten i alla fall ha lämnat information om hur länsstyrelsen anser att de av dem konstaterade brister ska åtgärdas.

Djurägare/hållare fråga

I ett brev från den 2010-10-28 meddelar länsstyrelsen Göteborgs Katthjälp att det i samband med kontrollen har uppgivits att Göteborgs Katthjälp skulle vara ansvarig djurägare/djurhållare och att länsstyrelsen önskar ett yttrande från vår sida vad gäller denna fråga.

Göteborgs Katthjälp blev år 2008 kontaktad via e-post av                                                                 , som beskrev situationen angående katterna på               på följande sätt: ”I vårat område har vi nu noterat att det finns cirka 15-20 vildkatter samt att ett flertal ser väldigt tjocka ut som gör att vi kan anta att dessa snart kommer med ännu mera nytillskott av mera katter./…/ Vi har erfarenhet av att jägare kommer till                          för hantering av katterna, men där                        stal vapnet från jägaren, varför det bästa är att katterna kommer härifrån utan att orsaka allt för mycket oro hos de boende.”

Efter ett möte med                              och                                                          , kom vi fram till att den mest effektiva och långsiktiga metod att ta hand om katterna skulle vara ett Trap Neuter Return projekt (tidigare avlivningsaktioner på                          hade inte stoppat förökningen hos de kvarvarande katterna). Kattungar och sociala katter skulle omplaceras och de skygga/förvildade katter skulle släppas ut efter kastrering. Det avtalades även att                                       har det ytterste ansvar för katterna och att Göteborgs Katthjälp står till förfogande för råd och tips och praktiskt hjälp såsom infångade av nykomlingar och omplacering av tama katter.                             bekräftar i ett senare mail att                         står som ansvarig för katterna. Fastighetsägaren har betalat för kastrering av ett tiotal katter.

Länsstyrelsen uppger i sin kontrollrapport att                       är ”så kallad volontär”. För ordningens skull vill vi påpeka att                     inte är volontär för Göteborgs Katthjälp men däremot                                                  och som redan matade katterna långt innan Göteborgs Katthjälp hjälpte till med kastrering av dessa. Vi har dock en bra kontakt med både                     och                  och hjälper till i fall det behövs hjälp med katterna.

Av vad som framgår ovan borde länsstyrelsen inte ha några svårigheter att ta ställning till djurägare/hållare frågan.

Angående förvildade katters hantering

Länsstyrelsen anser att förvildade katter vid sjukdom ska avlivas på plats och inte utsättas för behandling och/eller rehabilitering i en för dem främmande och stressande miljö. Då länsstyrelsen som kontrollmyndighet ska utöva tillsyn över att djurskyddslagens paragrafer blir efterlevda är länsstyrelsens åsikter vad gäller på vilket sätt sjuka katter behandlas, så länge detta sker enligt djurskyddslagstiftningen, inte relevant i samband med utredningen av ärendet. Det kan förvaltningstekniskt t.o.m. anses vara olämpligt då myndighetens synsätt på förvildade katter kan prägla hanteringen av ärendet på ett sätt som inte är förenligt med bl a förvaltningslagen.

Oavsett vill vi dock framföra följande:

TNR kan i många aspekter jämföras med viltrehabilitering, som utgår ifrån samma principer: man tar hand om djur som ej är socialiserade med människor för att senare återplacera dem i sin ursprungsmiljö. Den stress som ett vilt djur utsätts för vid infångande, behandling och rehabilitering är knappast mindre än den som förvildade katter upplever av samma moment. Även vilda djur som hålls i fångenskap omfattas av djurskyddslagstiftningen och därmed bör samma problematik finnas här vad gäller lagefterlevnad.

Länsstyrelsen anser att man inte kan utöva tillräckligt tillsyn över förvildade katter. Detsamma kan man undra över rehabiliterade djur som släpps tillbaka till naturen. När det gäller dessa djur brukar det efter utsläpp inte finnas någon som helst möjlighet att utöva tillsyn över dem. Flera studier visar att rehabiliterade vilda djur som har släppts tillbaka ofta inte klarar sig särskilt länge, i motsats till förvildade katter som ingår i TNR kolonier.2

Enligt djurskyddslagen 4 § ska djur hållas på ett sådant sätt att det ger dem möjlighet att bete sig naturligt. Tillsammans med föreskrifterna för hållande av hund och katts allmänna råd att katter som levt utomhus och är förvildade inte bör tvingas leva inomhus anser vi TNR vara ett humant sätt att ta hand om dessa förvildade katter.

Åt Göteborgs Katthjälps vägnar,

Miranda Oude Tanke


----------------------------------

1 Se t ex: The social organisation of farm cats, Felis catus, 1987, L. G. Kerby, University of Oxford
The social behavior of a group of semi-dependent farm cats, Felis catus: a progress report, 1978, Carnivore Genetic News Letter, 256-68
The wild life of the domestic cat, 1983, R. Tabor

2 Se t ex: Post-release survival of rehabilitated white-tailed deer fawns in Missouri, Jeff Beringer, Preston Mabry, Tamara Meyer, Mike Wallendorf, and William R. Eddleman, Southeast Missouri State University, Department of Biology
The survival and welfare of hedgehogs (Erinaceus Europaeus) after release back into the wild. Reeve, N.J., Animal Welfare, Volume 7, number 2, May 1998, pp. 189-202 (14)
Post-release survival of oiled, cleaned seabirds in North America, Brian E. Sharp, International Journal of Avian Science, Volume 138, Issue 2, pp. 222-228, April 1996

Länsstyrelsen hittar på brister utan lagstöd

Medan katterna och matte njuter av solen har länsstyrelsen fullt upp med att mäta upp kattkojorna. Kattkojor till utekatter behöver enligt lag dock inte uppfylla en vis storlek...
Bilder: Länsstyrelsen

Den 5 oktober 2010 gjorde djurskyddsinspektörerna Ylva Wilck och Åsa Rydén en inspektion av "TNR koloni nr1". En anonym anmälan hade kommit in att det fanns katter vid denna fastighet som var sjuka och att det föddes kattungar.

Enligt kontrollrapporten från den 19 oktober har man kunnat fastställa att "katterna var i bra hull, att fodret är lämplig för just utfodring av katt, att djuren har fri tillgång till rent dricksvatten, att förvaringsutrymmen hålls tillfredsställande rena,  att djuren har ett efter sitt behov anpassat skydd mot stark värme, nederbörd, fukt, blåst och kyla  och att djurens miljö i övrigt var utan anmärkningar. Samtliga katterna är kastrerade, vaccinerade och id-märkta. Inga kattungar har funnits på platsen de senaste 3 åren."

Enligt kontrollrapporten fanns det dock 3 brister:

- Göteborgs Katthjälp saknar tillstånd för hållande av katt
- Journal för tillsyn saknas samt att man inte kan anse att en godtagbar tillsyn kan göras på ohanterbara katter
- Liggutrymmen i kojorna bedöms ej tillräckligt för 9 st katter, de ska ha tillgång till  separata utrymmen

Länsstyrelsen har dock inget som helst lagstöd för dessa påstådda brister:

Tillstånd för hållande av katt enligt § 16 Djurskyddslagen gäller hållande av 10 eller fler katter äldre än 12 månader. Länsstyrelsen konstaterar i rapporten själv att kolonin består utav 9 katter, vilket ju betyder att ingen tillstånd behövs.

Det finns ingen aktuell lagstiftning som stadgar om ”journal för tillsyn” e.d. vad gäller katter. Av den anledning finns det inget skäl att notera en avsaknad av en sådan journalföring som en brist. Samtidigt kan vi dock upplysa om att det förs journaler över samtliga katter inom denna koloni, både hos veterinärkliniken som tar emot våra katter och även hos Göteborgs Katthjälp, där samma journaler finns med tillägg av information om katternas ”väl och ve”.

Djurskyddslagen innehåller inget uttalat krav på att djur ska vara hanterbara. Inte heller förarbetena talar för att djur ska vara hanterbara för att kunna uppfylla tillsynskravet.

Vad gäller kojornas storlek så är paragraferna som länsstyrelsen tar stöd av är riktade till katter som hölls inomhus, i rastgård eller i utrymmen för permanent katthållning och som av dessa anledningar har begränsade möjligheter att själv välja en liggplats där de kan vara ensamma om inte detta ordnas av djurhållaren. Inga av länsstyrelsens uppgivna paragrafer stadgar något om minimåtten för kojor till katter som hålls utomhus.

För ett mer uttömmande svar, läs hela skrivelsen som skickades in till länsstyrelsen mht denna kontroll.

Istället för att avsluta ärendet fortsätter länsstyrelsen att lägga mer resurser på denna koloni, som uppfyller lagens krav och där länsstyrelsen själv inte har kunnat hitta några brister som kan stödjas med lagstiftning.

Den som gör Länsstyrelsens jobb ska betala

September 2010 får länsstyrelsen in en anmälan om en övergiven kattmamma med ungar som lever farligt i ett tungt trafikerat område mitt i Göteborg. Katterna uppfattas inte som ”vildkatter” utan anmälaren tror att det handlar om en bortsprungen eller dumpad social katt som har blivit skygg med tiden.

En månad efter att anmälan inkom åker två djurskyddskontrollanter, Åsa Rydén och Sofie Larsson, ut för kontroll. Vid samtal med anmälaren framkommer det att katterna redan hade fångats in av någon kattförening. Djurskyddsinspektör Sofie Larsson startar samma dag ett frenetiskt runtringande blanda kända ”katthjälpare” i Göteborg, tills den ”skyldige” hittas, vi kallar honom här för Erik.

Det är märkligt att man i ärenden där folk får djurförbud inte bryr sig om var (de oftast vanvårdade) djur som man uppmanar att djurhållaren ska göra sig av med inom en viss tid har tagit vägen men att man här lägger så mycket krut på att hitta "gärningsmannen".

Erik hade redan fångat in kattungarna och när Sofie Larsson ringer är han precis på väg att hämta honkatten från djurkliniken som har kastrerat henne och som har gett henne en hälsokontroll. Erik berättar att veterinären bedömde katten vara i fint skick. Sofie Larsson åker tillsammans med djurskyddsinspektör Ylva Wilck, direkt därefter ut till Erik ”för att bedöma om den infångade honan var skygg.”  Det antecknas även att ”Även de två yngre infångade katterna kommer följas upp av Länsstyrelsen för bedömning av deras situation i jour- och/eller omplaceringshemmen.”

I december 2010 gör länsstyrelsen en ny kontroll hemma hos Erik som anges vara ”en uppföljning av den herrelösa honkatt som Erik fångat in”. Enligt kontrollrapporten var rummets fönster ”förtäckta med tyger.” Erik uppger att han har gjort så i förebyggande syfte för att katten inte ska hoppa mot fönstret. I rapporten uppger man att Länsstyrelsen har konstaterat följande brister:

- Tillsyn kan i nuläget inte ske fullt ut eftersom katten inte kan hanteras.
- Katten får i nuläget endast begränsad social kontakt och då enbart med en människa
- Kravet på insläpp av dagsljus är i nuläget inte uppfyllt

Man meddelar att man kommer att göra en uppföljande kontroll av ovanstående brister.

Erik skickar iväg ett mail och förklarar att han är med katten minst två gånger per dag och att det sammanlagt blir många timmar som han spenderar med katten. Även hans sambo tillbringar tid med katten och man har även börjat introducera katten för de andra katterna som bor hos Erik. Han ifrågasätter även Länsstyrelsens påpekade brist vad gäller tillräckligt tillsyn. Ingenstans i djurskyddslagen krävs det att man ska kunna ta i djuret för att kunna utöva tillräckligt tillsyn. 

Erik skickar sedan in en bild till Länsstyrelsen som visar att katten låter sig klappas. Länsstyrelsen skickar därefter ut en skrivelse till Erik att man nu ska avsluta ärendet. Några sista pekpinnar får han dock genom denna skrivelse ta del av:

”Länsstyrelsen vill framhålla att det är viktigt att en förvildad infångad katt inom rimlig tid blir så tam, att tillräcklig tillsyn kan utföras.”  Trots att det varken i lagstiftning eller förarbetena påtalas att djur ska kunna hanteras för att kunna utöva tillräckligt tillsyn, meddelar Länsstyrelsen Erik att ”För att tillräcklig tillsyn ska kunna utföras ska katten kunna hanteras.” Ordet hanteras skrivs i feta bokstäver.

Man avslutar med att ”Länsstyrelsen vill å det bestämdaste markera att det inte är acceptabelt att hålla förvildade katter under längre perioder för att försöka få de tama. Infångade katter måste snarast visa framsteg vad gäller socialisering och acceptans av människor.”

Erik fick betala för de ”uppföljande kontroller av konstaterade brister” plus tillkommande arbete på kontoret med timtaxan a 520 kronor/timme.

Länsstyrelsen begår tjänstefel på löpande band

Länsstyrelsen prackar på löpande band ansvaret för hemlösa katter på privatpersoner.
Klick på bilden för att komma till artikeln.

I en artikel i GT från den 15 augusti 2010 som handlar om hemlösa katter lämnar Hans Borgvall i form av verksamhetsledare för veterinärenheten på Länsstyrelsen i Västra Götaland, några kommentarer.

Bland annat framförs det å Länsstyrelsens vägnar att man tar på sig ett juridiskt ansvar för de katterna man matar och enligt Borgvall finns det få som är medvetna om det. Vidare uppges det av Borgvall att katterna går ett fruktansvärt liv till mötes, ett liv med ”smittsamma sjukdomar, som kattpest och kattsnuva, inavel, parasiter, undernäring och slagsmål”.

Den infon som Borgvall lämnar om att man per definition är juridiskt ansvarig för en katt man har börjat mata är oriktigt. Det är bara en strategi länsstyrelsen medveten har bestämt sig att köra med för att slippa ta sitt ansvar och därmed gör länsstyrelsen sig skyldig till systematiskt tjänstefel genom att de inte åtar sig ärenden gällande hemlösa katter. Det är inte journalisten som har citerat Borgvall fel, vi vet att är så länsstyrelsen jobbar.

Anledningen till att länsstyrelsen anser sig kunna lägga ansvaret på den som matar är att det i propositionen om djurskyddslag mm anges att ”ansvaret för att djuren behandlas väl och skyddas mot lidande primärt åvilar varje enskild människa som har djuret i sin vård.” (prop. 1987/88:93 sid. 15). I förarbetena yttrar departementschefen även som sin mening att det ligger i sakens natur att det är ägaren till djuret och den som på annan grund innehar eller förfogar över djuret som är ansvarig för att bestämmelserna i djurskyddslagen åtlyds. Dock anser departementschefen samtidigt att skyldigheterna enligt lagen inte kan sträcka sig utöver den kretsen. (Prop. 1987/88:93, s. 55)

Vi anser det som en omvänd rättsordning att en tillsynsmyndighet lägger ansvaret för katter som har kommit ur ägarens besittning på den som matar det herrelösa djuret utomhus, under en kort tid. Det kan aldrig ha varit lagstiftarens intention att den enskilde ska bli ansvarig för utövning av de paragrafer länsstyrelserna har ett ansvar för blir efterlevda. Den som stöter på en hemlös katt förfogar ju inte självvalt över djuret genom avtalat övertagande av vård från djurägaren e.d.. I praktiken kan det mycket väl hända att katten påträffas en helgdag då berörd myndighet och djurskyddsinspektören inte går att nå. Även om polisen enligt lag har samma skyldigheter vad gäller att omhänderta hittekatter brukar de inte prioritera hemlösa katter särskilt högt och vägrar oftast att befatta sig med sådana ärenden överhuvudtaget, vilket betyder att man skulle lämna ett djur utan mat i ett antal dagar för att undvika att en myndighet lägger ansvaret för den hemlösa katten på den enskilde.

Att länsstyrelsens tolkning på förarbetena är felaktiga framkommer även ur ett rättsfall i Hovrätten. Enligt denna dom anses herrelösa katter som matas av någon inte vara dennas husdjur. (Hovrätten för Västra Sverige, mål B 2542-01).

Vi vill dock poängtera att även vi anser att den som matar en eller flera hemlösa katter under längre tid och utan att anmäla detta till länsstyrelsen eller polis och inte heller på något annat sätt försöker ordna ett bättre liv för katten, har blivit djurhållare i djurskyddslagens bemärkelse och därmed skyldig att se efter djuret enligt djurskyddslagens samtliga krav.

Det finns dock starkare skäl än förarbetena till att utkräva länsstyrelsens ansvar för hemlösa katter. Enligt Djurskyddslagens 32 § skall et djur som är utsatt för lidande omhändertas när det är befogat ur djurskyddsperspektiv, t ex. då ägaren inte går att nå. I sådana fall aktualiseras länsstyrelsens ansvar, som enligt djurskyddsförordningen är kontrollmyndighet, för djurskydd. Inte minst så har länsstyrelsen från och med den 1 januari 2003 har inte längre en befogenhet att omhänderta djur enligt DL 31 och 32 § §. Numera föreligger en skyldighet att gripa in i situationer som faller under nämnda lagrum.

Att klassa någon enstaka hemlös katt som olägenhet för människors hälsa och därmed föra över ansvaret till kommun eller fastighetsägare är inte heller så lyckat i juridisk mening. Med olägenhet för människors hälsa avses, enligt Miljöbalken, störning som enligt medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och som inte är ringa eller helt tillfällig (9 kap 3 § MB). Någon enstaka hemlös katt ger inte upphov till olägenhet för människors hälsa. Man förbiser även att djur som far illa i första hand är ett djurskyddsärende som ska handläggas av antingen polis eller länsstyrelse, något som även bekräftas i propositionen till den nya tillsynslagen över hundar och katter. Regering anför i propositionen att, i den mån brister i skötseln inte orsakar problem för omgivningen, att det i sådana fall i första hand är fråga om ett djurskyddsärende. Om brister i skötseln orsakar problem också för omgivningen kan det vara fråga om både ett djurskyddsärende och ett tillsynsärende. (Prop. 2006/07:126)

Att länsstyrelsen har brist på resurser och därmed säger sig inte kunna handlägga samtliga ärenden som kommer in är en sak. Att dels med flit lägga ansvaret på den enskilde och inte intressera sig för åtgärder som till största del förhindrar de nämna smittsamma sjukdomar, inavel, parasiter, undernäring och slagsmål är något helt annat. I flera år har det försökts att få djurskyddsinspektörerna att inse att Trap Neuter Return (TNR) är den metoden som i första hand stabiliserar för att sedan minska det stora antalet förvildade och hemlösa katter.

TNR har i många länder praktiserats med goda resultat, bland annat i Norge och Alaska som har ett klimat som liknar Sveriges. Även Danmark jobbar sedan många år med TNR. Det finns många vetenskapliga studier som bekräftar att TNR:
- stabiliserar kolonier med förvildade katter för att sedan med tiden minska den genom
naturlig avgång och omplacering;
- markant förbättrar katternas hälsa;
- minskar klagomålen från allmänheten.

Både den dåvarande Djurskyddsmyndigheten och Statens Jordbruksverket har i skrivelser angående TNR-metoden uttalat att det inte finns några juridiska hinder i djurskyddslagstiftningen för att TNR används i Sverige om katterna får den tillsyn, mat och skydd som lagen kräver.

Många problem som Borgvall påpekar i artikeln i GT försvinner just vid implementering av TNR, såsom smittsamma sjukdomar, inavel, undernäring och slagsmål.

Avlivning av en del av beståndet är ingen metod som förebygger lidande på något sätt. Den bara minskar beståndet tillfälligt vilket gör att det skapas bättre förutsättningar för de kvarvarande katterna (mindre konkurrens, mer mat per individ) vilket i sin tur resulterar i större överlevnadschanser för kattungarna som föds. Vetenskapliga studier på kattungar som föds hemlösa har dock visat att upp till 48 % av kattungarna yngre än 8 veckor och upp till 75 % av kattungarna yngre än sex månader dör eller försvinner. Det är där en stor del av lidandet ligger.

Länsstyrelsen bör omedelbart sluta med att på löpande band begå tjänstefel och därmed samtidigt svika djuren, samt börja läsa på om TNR metoden för att på ett modernt och effektivt sätt engagera sig för att förbättra de hemlösa katternas situation på ett långsiktigt
sätt.

"Jag är tacksam om denna information stannar oss emellan."

Djurskyddsinspektör Åsa Rydén tar sig tillfället att maila runt information  om en person som har varit föremål för länsstyrelsens trakasserier (läs om ärendet här) som har kommit henne till kännedom genom hennes yrkesroll, till styrelsemedlemmarna hos Göteborgs Djurskyddsförening, där även Åsa är styrelsemedlem. Inte nog med att hon missbrukar sin anställning, hon lägger även till en del saker som är helt tagna ur luften, till exempel om att katterna hade fått vänta på veterinärvård. 

Trots att personen i frågan har en bristfri katthållning fick hon aldrig tillstånd att ta hand om hemlösa katter.