En kvart miljon kronor i bidrag till den ena, en domstolsprocess till den andra

Försöker du minska antalet övergivna och förvildade katter så dras du av länsstyrelsen inför domstolen, föder du upp djur i fångenskap för att sedan med flit överge de i skogen så får du av samma länsstyrelse en kvart miljon kronor.
 
Viltuppfödning är en verksamhet där djur föds upp i fångenskap för att sedan släppa ut de som ”jaktbart vilt”. De flesta fåglar som föds upp inom viltuppfödning i Sverige importeras som befruktade ägg. Enligt Naturvårdsverkets rapport ”Spridning av främmande populationer i Sverige” från 2005 så utgörs majoriteten av de drygt 434 200 ägg som importerats de senaste fem åren av rapphöna (128 350 ägg), och därefter gräsand (126 270 ägg) och fasan (122 300 ägg).

De importerade äggen kläcks och föds upp i hägn och sätts ut för jakt på den egna jaktmarken eller säljs för utsättning på annan plats. Enligt rapporten som nämns ovan så saknas uppgift om hur stora fågelutsättningar som årligen görs – samt var dessa görs – men det skulle sannolikt handla om hundratusentals individer. Statens Veterinärmedicinska Anstalten uppskattar i en redovisning av ett regeringsuppdrag från 2005 antalet till cirka 500 000 fåglar per år.

Jägarnas Riksförbund definierar viltuppfödning enligt följande: ”att på artificiell väg i fångenskap föda upp vilt som sedan, med oviss framgång, ska utsättas i viltfattiga marker.”
Vilda djur som hålls i fångenskap omfattas av samma djurskyddslag som våra hundar, katter, kor och grisar. Det är ett brott mot djurskyddslagen och ett brott mot brottsbalken (djurplågeri) att överge djur som har föds upp i fångenskap.  Med andra ord så borde uppfödning av fåglar i fångenskap för att sedan överge dessa i skogen med syfte att fungera som måltavlor till jägarna, och där de får klara sig på egen hand, utan någon som helst tillsyn m.m., vara ett klart brott mot djurskyddslagen. Ändå är en sådan verksamhet fullt lagligt i Sverige.

Det är länsstyrelsen som utfärdar tillstånd för viltuppfödning. Även i Västra Götaland finns det ett antal viltuppfödningar. Samtidigt som tillstånd ges för viltuppfödning så anser länsstyrelsen att Trap Neuter Return metoden för förvildade katter är en olaglig metod, trots att katterna får tillsyn, mat och skydd under hela deras liv. Dessutom så är metoden ingen verksamhet som görs av ekonomist intresse, metoden bedrivs för att kunna hantera, stabilisera och minska det stora antalet förvildade katter som finns i Sverige.

Samtidigt som länsstyrelsen jagar en organisation som hjälper förvildade katter genom TNR metoden inför domstolen så ger samma länsstyrelse den som startar en viltuppfödning en kvart miljon kronor i startstöd. Med andra ord, försöker du minska antalet övergivna och förvildade katter (vilket faktiskt är länsstyrelsens ansvar) så dras du inför domstolen, föder du upp djur i fångenskap för att sedan med flit överge de i skogen så får du en kvart miljon kronor.

Är du djurskyddsinspektör så får det lekas veterinär med länsstyrelsens tillstånd

December 2010 sopade chefen för Veterinär- och djurskyddsenheten Robert ter Horst egenhändig en anmälan mot Fågelcentralen under mattan, se detta blogginläg. Fågelcentralen, som rehabiliterar vilda fåglar drivs av djurskyddsinspektören Åsa Rydéns sambo, även hon själv är aktiv inom verksamheten.

Efter att Robert ter Horst den 8 augusti via e-post 2011 blev ifrågasatt om varför anmälan inte hade blivit utredd så svarade han efter en påminnelse att ”Fågelcentralens anmälan har följts upp dock senare”. Detta är dock en sanning med modifikation. Anmälan har aldrig följts upp. Den ligger fortfarande under mattan. Dock genomförde länsstyrelsen, 3 dagar efter att Robert ter Horst fick mailet om varför anmälan inte hade blivit utredd, den 11 augusti en s.k. ”rutinkontroll”.

I kontrollrapporten beskrivs det att man på Fågelcentralen bedriver ”rehabilitering av skadade och sjuka fåglar. Fåglarna släpptes efter tillfrisknandet tillbaka i det fria.”

Det är intressant att nämna att länsstyrelsen, med just djurskyddsinspektören och viltrehabiliterare Åsa Rydén i spetsen, är stor motståndare till Trap Neuter Return (TNR) metoden, som Göteborgs Katthjälp och andra jobbar med när det gäller förvildade katter. TNR utgår från samma principer som viltrehabilitering. Man fångar in djur som inte är vana att vistas inomhus och nära inpå människor, behandlar dem för sina skador alt. kastrerar dem, ger dem möjlighet att återhämta sig och släpper sedan ut dem igen. Katterna får sedan dagligen mat, skydd och tillsyn. Fåglarna får för det mesta, av begripliga skäl, klara sig på egen hand.

TNR katter körs omgående till veterinär, där de sövs för att bli kastrerade, undersökta och få vård för ev. åkommor. I djurskyddslagen kräver man av självklara skäl att det ska vara just en veterinär som ska anlitas när det gäller behandling i syfte att förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom eller skada hos ett djur. I länsstyrelsens kontrollrapport från inspektionen på Fågelcentralen noteras det dock att ”skador som exempelvis brutna ben eller vingar behandlade personalen själva.”

TNR metoden blir av länsstyrelsen ofta kritiserad att medföra oacceptabelt lidande. Man menar att den stressen som katten utsätts för vid infångandet och konvalescens (1 dag för hankatter, 4 dagar för honkatter) är för stor för att det skulle vara acceptabelt ur djurskyddssynpunkt och att avlivning skulle vara ett humanare alternativ.

Samtidigt så berättar Fågelcentralens inspektionsrapport om att det ”i det ena av de andra rummen fanns ungefär 20 burar. På varje bur stod det vilken fågelart den innehöll och när fågeln kommit. Fågelburarna varierade i storlek beroende på art och behov, samt på hur skadan såg ut och därmed hur stort utrymme fågeln kunde ha för att minimera risken för skador. Det fanns foder, vatten och miljöberikningar i burarna, allt beroende på art och vad fågeln klarade av med tanke på skadan. Vid behov fanns även möjlighet att använda mörka och isolerade burar, exempelvis vid mycket stressade fåglar eller fåglar med hjärnskador.”

Viltrehabilitering är en hedersvärd verksamhet. Men med hänsyn till vad länsstyrelsen anser om stress hos förvildade katter så måste man ändå tycka att den stressen som fåglarna utsätts för av flera anledningar är mycket större. Dels så har förvildade katter oftast en viss kontakt med människor då de ofta blir matade, de är lite mer bekanta med företeelsen människan än t ex rovfåglar.  Dels så har katterna, jämfört skadade eller sjuka fåglar, överlag en mycket bättre hälsostatus när de fångas in varav deras kropp är bättre lämpad att hantera stress. Inte minst så hölls de flesta fåglar inne för rehabilitering mycket längre än 4 dagar vilket ytterligare intensifierar stressen de utsätts för. De blir för det mesta behandlade för sina åkommor utan att de blir sövda och behöver oftast hanteras upprepade gånger, i motsats till katten, som blir sövd och kastrerad för att sedan vakna upp i konvalescensburen där den inte kommer att hanteras något mer. Med andra ord så är rehabilitering av skadade fåglar mycket mer påfrestande för dessa djur än vad TNR metoden är för förvildade katter.

Samtidigt som länsstyrelsen har stora problem med TNR och gång på gång försöker hitta ”brister” i vår verksamhet så antecknar man att man ”uppfattade Fågelcentralen som ett mycket välskött och trevligt ställe. Personalen hade god insikt i de olika fågelarternas behov med avseende på både art och skada/sjukdom.”

Visst är det märkligt att två verksamheter som jobbar på nästan exakt samma sätt får så olika bedömningar? Göteborgs Katthjälps verksamhet har varit bristfri i alla år men lämnas inte i fred. Fågelcentralen bryter uppenbart mot djurskyddslagen när det gäller att inte låta undersöka och behandla fåglarna av veterinär och det verkar finnas oklarheter i tillstånd för permanent hållning av vilda djur, men här noteras att det inte finns brister som kräver uppföljning utan man noterar att verksamheten är mycket välskött och trveligt.  En annan tanke som slår oss jämt är att hur en inspektör som själv håller på med viltrehabilitering kan vara en så stort motståndare till TNR metoden.

Om hur vi ska ha det i Sverige, enligt chefen på länsstyrelsen

“Det finns ett antal personer som anser att ett kattliv är värt att behålla oavsett förhållandena. Så kan vi inte ha det i Sverige!”, utbrast Robert ter Horst, chef på veterinär- och djurskyddsenheten hos länsstyrelsen i Västra Götaland, i inslaget på Västnytt. Det han talade om var att Göteborgs Katthjälp, i samarbete med Poseidon, ska starta ett Trap Neuter Return (TNR) projekt i Backa Röd, för att äntligen kunna hjälpa de många förvildade katter som finns därute, på ett humant och långsiktigt sätt.

Ter Horst fortsätter i inslaget envist att jämföra okontrollerade kolonier bestående av okastrerade förvildade katter, som har funnits i Backa Röd i tiotals år, med TNR-kolonier. Mannen som har ansvaret för djurskyddet i hela Västra Götaland vägrar att ta till sig att Trap Neuter Return används världen runt och att det i många studier har visats att metoden markant förbättrar kattens hälsa genom att de blir kastrerade, vaccinerade och får mat och skydd. Ingen vill att det ska finnas hemlösa katter, men de finns, tusentals av dem. TNR är en metod som i första hand stabiliserar antalet förvildade katter i en koloni och samtidigt höjer katternas livskvalitet.

Enligt länsstyrelsens ”kattpolicy” ska ”katter som är svårt sjuka, skadade eller mycket skygga och förvildade avlivas redan på plats.” Det länsstyrelsen åstadkommer med denna kattpolicy är att man ständigt fattar beslut om avlivning av en del hemlösa (friska) katter på plats. Bortsett från det faktum att man riskerar att döda någons husdjur, lämnas de kvarvarande katterna med större resurser, dock i samma okontrollerade omständigheter som innan avlivningen.

Är det så du menar att vi ska ha det i Sverige, Robert?

Vad ter Horst menar med att ett antal personer anser att ett kattliv är värt att behålla oavsett förhållandena kan man undra. Menar han att länsstyrelsen anser att ett kattliv är mindre värt än till exempel ett hundliv eller ett hästliv och att man därmed inte ska lägga några resurser på för att hjälpa dem? Hur mäter man på länsstyrelsen värdet på ett liv? I pengar? Antagligen. Djur som, i motsats till de flesta katter, har ett ekonomiskt värde är enligt länsstyrelsen nämligen ”värda” att behålla oavsett förhållanden och utan att dåliga förhållanden behövs åtgärdas.

När Djurrättsalliansen nyligen återigen dokumenterade missförhållandena inom minkuppfödningen upptäckte och dokumenterade man även på T Kihlbom AB:s farm i Svenljunga, Västra Götaland, minkar med stora skador, minkar som lever i sin egen avföring och döda minkar. Men länsstyrelsen menar att farmen är välskött.
– Min uppfattning överlag är att det är en seriös farm och att den är välskött, säger Anna Rönnow, djurskyddskontrollant vid länsstyrelsen i Västra Götaland. Att det finns skadade djur på farmen kommenterar hon med följande:
– Jag kan inte svara på vad det beror på, men på sådana här stora farmer med 100 000-tals djur är sannolikheten stor att några blir sjuka och bitna, det händer alltid bland alla djurslag.

Länsstyrelsen har inte krävt att uppfödaren skulle ta åtgärder vad gäller de skadade minkarna. Man menar att farmen ”är seriös och välskött”. När Göteborgs Fria Tidning granskar länsstyrelsens handlingar syns dock att länsstyrelsen själva upptäckt brister, t ex att djur var skadade. Enligt Rönnow finns det dock ”ingen anledning att vidta åtgärder.”

Varför anser länsstyrelsen att dessa skadade minkar är ”värda att behålla”, oavsett de dåliga förhållanden de lever i? Varför behöver uppfödaren inte se till att de skadade minkarna får veterinärvård? Svaret är enkelt, minkarna har ett ekonomiskt värde. De ses som produktionsenheter där det inte är så noga med att varje ”enhet” sköts enligt djurskyddslagen. Skulle lagen följas så kostar det pengar och då minskar det ekonomiska värdet av ”enheten”.

Länsstyrelsen har låtit oss på Göteborgs Katthjälp veta att man har för avsikt att göra ett föreläggande (ett beslut som är tvingande) om åtgärdande av “brister” inom en av våra TNR kolonier med förvildade katter. Bristerna skulle vara att katterna inte går att hantera och att deras isolerade kattkojor inte duger, det ska byggas en byggnad i full takhöjd. Vid de två inspektionstillfällena har man dock kunnat konstatera att katterna är i gott hull, och att de har tillgång till mat, vatten och skydd. Man har inte haft några anmärkningar på katternas miljö.

Trots att det inte finns några krav i lagstiftningen som säger att djur ska vara hanterbara och att kattkojor ska ha full takhöjd så väljer länsstyrelsen att fortsätta jaga en koloni med friska katter som inte förökar sig, och som dagligen får mat, skydd och tillsyn. Samtidigt ska minkarna i hela sitt korta eländiga liv sitta i en liten trådbur med ett uppbitet huvud utan att man anser att det är något konstigt med det. Farmen är ju ”seriös och välskött”.

Är det så du menar att vi ska ha det i Sverige, Robert?

Åsa Rydén i farten igen

Hur ett 30 år gammalt ärende plötsligt blir akut

Ur Göteborgs Katthjälps medlemstidning, sommar 2011:

Göteborgs Posten publicerade den 5 juli en liten artikel om att det skulle skjutas katter i Hisings Backa.  I GP:s nätupplaga i samma ämne kommenterar Hans Borgvall att Länsstyrelsen anser att avskjutning är nödvändig då det skulle handla om ”en akut situation”.  Enligt Borgvall så är ambitionen "att så många som möjligt ska omplaceras."

Denna s.k. akuta situation har nu pågått i snart 30 år. I alla dessa år har det funnits hemlösa och förvildade katter i Backa. Kommunen och länsstyrelsen har i alla dessa år hänvisat människor som ville att dessa katter skulle få hjälp till fastighetsägaren Poseidon. Poseidon har i sin tur i alla år använt sig av avlivning av en del av katterna medan resten kunde fortsätta föröka sig. 

Halvvägs in i juni 2011 kommer Göteborgs Katthjälp och Poseidon fram till att man ska prova en annan metod: Trap Neuter Return (TNR). Metoden utgår ifrån att samtliga hemlösa katter i ett visst område fångas in, att de tama omplaceras till goda hem och att de förvildade katterna blir kastrerade och vaccinerade för att sedan bli utsläppta i sin miljö där de dagligen ska få mat, skydd och tillsyn, utan att kunna föröka sig. Metoden är human och långsiktig, är utförligt dokumenterad i vetenskapliga studier och används världen över, även av myndigheter. Samtidigt som man respekterar de förvildade katternas liv så är det även för de kringboende en fördel att ha några katter i området som håller ner antalet möss på ett naturligt sätt.

Trots att Jordbruksverket, som är den centrala myndighet som styr över Länsstyrelsens djurskyddsarbete, har yttrat att metoden är fullt lagligt även i Sverige så har Länsstyrelsen i Västra Götaland inte gjort det till en hemlighet att man är en stor motståndare till metoden. Man är inte bara motståndare på papper, man lägger en hel del tid på att försöka komma åt kontrollerade kolonier med friska, kastrerade och vaccinerade katter som har tillgång mat och skydd. Samtidigt finns det en hel del ärenden där djur far verkligen illa och som får vänta på handläggning, ibland i månader eller t.o.m. år.

Så fort Länsstyrelsen fick reda på att Poseidon skulle börja jobba med TNR har man inom ett dygn lyckats handlägga en anmälan som resulterade i att djurskyddskontrollanten Ylva Wilck, tillsammans med enhetschef Jenny Karlsson fattar ett beslut om avling av två kullar med små kattungar. Detta ska ske genom avskjutning som ska utföras jägaren Johan Algotsson av Skyddsjakt i Väst, som har en stark anknytning till Länsstyrelsen. Ur handlingarna i ärendet framgår att kattmammorna (och alla andra vuxna katter) ska få vara kvar. I beslutet om avlivning nämner Wilck att det ”sedan tidigare är ett känt problem att förvildade katter håller till i detta område” och att ”kattungarna hade infekterade ögon och nosar.” Kattungarna uppges vara 6-7 veckor gamla.

Hur var det nu enligt Borgvall, så många som möjligt ska omplaceras?

När jag ringer jägaren så uppger han att han redan har ”plockat in” kattungarna. För honkatterna som plötsligt går miste om alla sina ungar betyder detta att de kommer att utveckla mjölkstockning, ett mycket smärtsamt tillstånd som kan leda till döden.  

Det som alltså har hänt är att Länsstyrelsen, som ska se till att djurskyddslagen efterlevs och som ska ingripa om inte så sker, tar ett beslut som resulterar i att djur blir utsatta för stort lidande. Länsstyrelsen och även Skyddsjakt i Väst bryter mot djurskyddslagen och gör sig antagligen även skyldiga till djurplågeri då man medvetet utsätter djur för både psykiskt och fysiskt lidande.

Dessutom så lämnar Länsstyrelsen i beslutet ingen annan möjlighet att ”ta hand” om ungarna annat än genom avlivning. Kattungar på 6-7 veckor är fullt socialiseringsbara och kattsnuva är en sjukdom som är enkelt att behandla.

Länsstyrelsens djurskyddsarbete koncentrerar sig återigen på kortsiktiga lösningar genom åtgärder som inte har något vetenskapligt stöd och som rentav utsätter djur för lidande, samtidigt som man aktivt saboterar lagliga, humana och långsiktiga lösningar.  Att man som djurskyddskontrollant, som är ett yrke som betalas av oss skattebetalare, har en egen agenda som resulterar i att man medvetet plågar djur är något som inte bara djurvänner borde vara upprörda över.

Miranda Oude Tanke
Styrelsemedlem Göteborgs Katthjälp

Länsstyrelsens åsikt om TNR tvingar de att öka ladugårdskatternas status

Den 20 december bjöd länsstyrelsen i Västra Götaland på en kväll ”i kattens tecken”.

Enligt inbjudan som länsstyrelsen hade skickat ut skulle det bland annat lämnas information om länsstyrelsens djurskyddsarbete ”med en förhoppning om givande diskussioner”. Tyvärr så var länsstyrelsen inte alls speciellt intresserad av några ”givande diskussioner”. Istället avbröts snabbt alla försök från publiken som inte höll med om länsstyrelsens åsikter, som i grova drag utgick från att förvildade katter ska avlivas samt att Trap Neuter Return (TNR) är en dålig metod för att komma tillrätta med det stora antalet förvildade katter det idag finns i Sverige.

Den som inte är särskild upplyst om lagstiftningen kunde efter länsstyrelsens föredrag inte annat än dra slutsatsen att TNR är en olaglig metod, vilket den naturligtvis inte är. Länsstyrelsens Åsa Rydén, stor motståndare till TNR metoden, anförde en del problem som kunde uppstå vid användning av TNR och hänvisade till att Jordbruksverket tidigare har anfört dessa problem i ett yttrande om metoden. De problem som man anser finns vid användning av TNR är i stort sätt samma problem som finns vid hållande av katter som utekatter, något som är helt lagligt.

Yttrandet från Jordbruksverket kom efter en förfrågan från Göteborgs Katthjälp, där man önskade att verket skulle ta ställning till TNR-metoden. Länsstyrelsen “glömde” nämna den mest viktiga punkten i yttrandet, nämligen att verket anser att det inte finns några lagliga hinder att jobba med TNR. Därför är det i princip helt ointressant vaden enskild djurskyddsinspektör eller länsstyrelse tycker så länge de som jobbar med metoden följer lagstiftningen.

Det är rent av olämpligt att en djurskyddsinspektör och en länsstyrelse tar så starkt ställning mot en laglig metod. Länsstyrelser ska handlägga ärenden på ett oberoende sätt vilket betyder att de inte ska styras av förutfattade åsikter. Det blir svårt att tro att deras egna åsikter inte kommer att prägla hanteringen av ärenden med förvildade katter när man känner till deras ”extrema” synpunkter i frågan.
Länsstyrelsen har enligt förvaltningslagen även en serviceskyldighet, vilket innebär att de ”skall lämna upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde”. Att så inte sker är helt uppenbart då den som gör en anmälan om en hemlös katt och samtidigt nämner att katten är skygg eller förvildad enbart blir informerad om att man kan anlita en jägare som kan skjuta katten. Den som inte vill att katten ska avlivas får ingen information om t ex TNR-metoden.

Efter att presentationen var klar så konfronterades Åsa Rydén av undertecknad med en av deras egna kontrollrapporter gällande en inspektion som gjordes på en bondgård, efter att en anmälan hade kommit in om dålig katthållning. I rapporten nämns att katterna “hölls ute och söker skydd i en ladugård” och att de “fritt får föröka sig”. Länsstyrelsen konstaterar i rapporten att de inte har några “anmärkningar på djurhållningen ur djurskyddssynpunkt”.

Hur i hela världen kan detta sätt att hålla katter vara helt utan anmärkningar medan TNR-metoden samtidigt inte anses uppfylla djurskyddslagens krav? Verksamhetschefen Hans Borgvall menade då att man inte skulle gå in på enskilda ärenden, men tyvärr är detta inget enskilt ärende utan allmän praxis hos länsstyrelsen vad gäller handläggning av ärenden med ladugårdskatter. Ett svar krävdes på frågan. Svaret blev att man jobbade på att katthållarna på landsbygden även skulle få strängare bedömningar av katthållningen i framtiden … Tydligen har länsstyrelsen fram till idag ansett att hållande av ladugårdskatter inte behöver uppfylla djurskyddslagens krav!

Länsstyrelsen anser att TNR sänker kattens status. Att systematiskt, år efter år ignorera ladugårdskatternas rätt att bli behandlade efter djurskyddslagens krav samt att till allmänheten hävda att det bästa för hemlösa och skygga katter är ett skott i pannan, det om något är väl att sänka kattens status!

Länsstyrelsens häxjakt gentemot TNR-metoden har i alla fall som positiv bieffekt att de själva inte längre kan ignorera att även ladugårdskatter ska hållas enligt djurskyddslagens krav och därmed höjs katternas status, i alla fall hos tjänstemän.

Länsstyrelsen begår tjänstefel på löpande band

Länsstyrelsen prackar på löpande band ansvaret för hemlösa katter på privatpersoner.
Klick på bilden för att komma till artikeln.

I en artikel i GT från den 15 augusti 2010 som handlar om hemlösa katter lämnar Hans Borgvall i form av verksamhetsledare för veterinärenheten på Länsstyrelsen i Västra Götaland, några kommentarer.

Bland annat framförs det å Länsstyrelsens vägnar att man tar på sig ett juridiskt ansvar för de katterna man matar och enligt Borgvall finns det få som är medvetna om det. Vidare uppges det av Borgvall att katterna går ett fruktansvärt liv till mötes, ett liv med ”smittsamma sjukdomar, som kattpest och kattsnuva, inavel, parasiter, undernäring och slagsmål”.

Den infon som Borgvall lämnar om att man per definition är juridiskt ansvarig för en katt man har börjat mata är oriktigt. Det är bara en strategi länsstyrelsen medveten har bestämt sig att köra med för att slippa ta sitt ansvar och därmed gör länsstyrelsen sig skyldig till systematiskt tjänstefel genom att de inte åtar sig ärenden gällande hemlösa katter. Det är inte journalisten som har citerat Borgvall fel, vi vet att är så länsstyrelsen jobbar.

Anledningen till att länsstyrelsen anser sig kunna lägga ansvaret på den som matar är att det i propositionen om djurskyddslag mm anges att ”ansvaret för att djuren behandlas väl och skyddas mot lidande primärt åvilar varje enskild människa som har djuret i sin vård.” (prop. 1987/88:93 sid. 15). I förarbetena yttrar departementschefen även som sin mening att det ligger i sakens natur att det är ägaren till djuret och den som på annan grund innehar eller förfogar över djuret som är ansvarig för att bestämmelserna i djurskyddslagen åtlyds. Dock anser departementschefen samtidigt att skyldigheterna enligt lagen inte kan sträcka sig utöver den kretsen. (Prop. 1987/88:93, s. 55)

Vi anser det som en omvänd rättsordning att en tillsynsmyndighet lägger ansvaret för katter som har kommit ur ägarens besittning på den som matar det herrelösa djuret utomhus, under en kort tid. Det kan aldrig ha varit lagstiftarens intention att den enskilde ska bli ansvarig för utövning av de paragrafer länsstyrelserna har ett ansvar för blir efterlevda. Den som stöter på en hemlös katt förfogar ju inte självvalt över djuret genom avtalat övertagande av vård från djurägaren e.d.. I praktiken kan det mycket väl hända att katten påträffas en helgdag då berörd myndighet och djurskyddsinspektören inte går att nå. Även om polisen enligt lag har samma skyldigheter vad gäller att omhänderta hittekatter brukar de inte prioritera hemlösa katter särskilt högt och vägrar oftast att befatta sig med sådana ärenden överhuvudtaget, vilket betyder att man skulle lämna ett djur utan mat i ett antal dagar för att undvika att en myndighet lägger ansvaret för den hemlösa katten på den enskilde.

Att länsstyrelsens tolkning på förarbetena är felaktiga framkommer även ur ett rättsfall i Hovrätten. Enligt denna dom anses herrelösa katter som matas av någon inte vara dennas husdjur. (Hovrätten för Västra Sverige, mål B 2542-01).

Vi vill dock poängtera att även vi anser att den som matar en eller flera hemlösa katter under längre tid och utan att anmäla detta till länsstyrelsen eller polis och inte heller på något annat sätt försöker ordna ett bättre liv för katten, har blivit djurhållare i djurskyddslagens bemärkelse och därmed skyldig att se efter djuret enligt djurskyddslagens samtliga krav.

Det finns dock starkare skäl än förarbetena till att utkräva länsstyrelsens ansvar för hemlösa katter. Enligt Djurskyddslagens 32 § skall et djur som är utsatt för lidande omhändertas när det är befogat ur djurskyddsperspektiv, t ex. då ägaren inte går att nå. I sådana fall aktualiseras länsstyrelsens ansvar, som enligt djurskyddsförordningen är kontrollmyndighet, för djurskydd. Inte minst så har länsstyrelsen från och med den 1 januari 2003 har inte längre en befogenhet att omhänderta djur enligt DL 31 och 32 § §. Numera föreligger en skyldighet att gripa in i situationer som faller under nämnda lagrum.

Att klassa någon enstaka hemlös katt som olägenhet för människors hälsa och därmed föra över ansvaret till kommun eller fastighetsägare är inte heller så lyckat i juridisk mening. Med olägenhet för människors hälsa avses, enligt Miljöbalken, störning som enligt medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och som inte är ringa eller helt tillfällig (9 kap 3 § MB). Någon enstaka hemlös katt ger inte upphov till olägenhet för människors hälsa. Man förbiser även att djur som far illa i första hand är ett djurskyddsärende som ska handläggas av antingen polis eller länsstyrelse, något som även bekräftas i propositionen till den nya tillsynslagen över hundar och katter. Regering anför i propositionen att, i den mån brister i skötseln inte orsakar problem för omgivningen, att det i sådana fall i första hand är fråga om ett djurskyddsärende. Om brister i skötseln orsakar problem också för omgivningen kan det vara fråga om både ett djurskyddsärende och ett tillsynsärende. (Prop. 2006/07:126)

Att länsstyrelsen har brist på resurser och därmed säger sig inte kunna handlägga samtliga ärenden som kommer in är en sak. Att dels med flit lägga ansvaret på den enskilde och inte intressera sig för åtgärder som till största del förhindrar de nämna smittsamma sjukdomar, inavel, parasiter, undernäring och slagsmål är något helt annat. I flera år har det försökts att få djurskyddsinspektörerna att inse att Trap Neuter Return (TNR) är den metoden som i första hand stabiliserar för att sedan minska det stora antalet förvildade och hemlösa katter.

TNR har i många länder praktiserats med goda resultat, bland annat i Norge och Alaska som har ett klimat som liknar Sveriges. Även Danmark jobbar sedan många år med TNR. Det finns många vetenskapliga studier som bekräftar att TNR:
- stabiliserar kolonier med förvildade katter för att sedan med tiden minska den genom
naturlig avgång och omplacering;
- markant förbättrar katternas hälsa;
- minskar klagomålen från allmänheten.

Både den dåvarande Djurskyddsmyndigheten och Statens Jordbruksverket har i skrivelser angående TNR-metoden uttalat att det inte finns några juridiska hinder i djurskyddslagstiftningen för att TNR används i Sverige om katterna får den tillsyn, mat och skydd som lagen kräver.

Många problem som Borgvall påpekar i artikeln i GT försvinner just vid implementering av TNR, såsom smittsamma sjukdomar, inavel, undernäring och slagsmål.

Avlivning av en del av beståndet är ingen metod som förebygger lidande på något sätt. Den bara minskar beståndet tillfälligt vilket gör att det skapas bättre förutsättningar för de kvarvarande katterna (mindre konkurrens, mer mat per individ) vilket i sin tur resulterar i större överlevnadschanser för kattungarna som föds. Vetenskapliga studier på kattungar som föds hemlösa har dock visat att upp till 48 % av kattungarna yngre än 8 veckor och upp till 75 % av kattungarna yngre än sex månader dör eller försvinner. Det är där en stor del av lidandet ligger.

Länsstyrelsen bör omedelbart sluta med att på löpande band begå tjänstefel och därmed samtidigt svika djuren, samt börja läsa på om TNR metoden för att på ett modernt och effektivt sätt engagera sig för att förbättra de hemlösa katternas situation på ett långsiktigt
sätt.