Den som gör Länsstyrelsens jobb ska betala

September 2010 får länsstyrelsen in en anmälan om en övergiven kattmamma med ungar som lever farligt i ett tungt trafikerat område mitt i Göteborg. Katterna uppfattas inte som ”vildkatter” utan anmälaren tror att det handlar om en bortsprungen eller dumpad social katt som har blivit skygg med tiden.

En månad efter att anmälan inkom åker två djurskyddskontrollanter, Åsa Rydén och Sofie Larsson, ut för kontroll. Vid samtal med anmälaren framkommer det att katterna redan hade fångats in av någon kattförening. Djurskyddsinspektör Sofie Larsson startar samma dag ett frenetiskt runtringande blanda kända ”katthjälpare” i Göteborg, tills den ”skyldige” hittas, vi kallar honom här för Erik.

Det är märkligt att man i ärenden där folk får djurförbud inte bryr sig om var (de oftast vanvårdade) djur som man uppmanar att djurhållaren ska göra sig av med inom en viss tid har tagit vägen men att man här lägger så mycket krut på att hitta "gärningsmannen".

Erik hade redan fångat in kattungarna och när Sofie Larsson ringer är han precis på väg att hämta honkatten från djurkliniken som har kastrerat henne och som har gett henne en hälsokontroll. Erik berättar att veterinären bedömde katten vara i fint skick. Sofie Larsson åker tillsammans med djurskyddsinspektör Ylva Wilck, direkt därefter ut till Erik ”för att bedöma om den infångade honan var skygg.”  Det antecknas även att ”Även de två yngre infångade katterna kommer följas upp av Länsstyrelsen för bedömning av deras situation i jour- och/eller omplaceringshemmen.”

I december 2010 gör länsstyrelsen en ny kontroll hemma hos Erik som anges vara ”en uppföljning av den herrelösa honkatt som Erik fångat in”. Enligt kontrollrapporten var rummets fönster ”förtäckta med tyger.” Erik uppger att han har gjort så i förebyggande syfte för att katten inte ska hoppa mot fönstret. I rapporten uppger man att Länsstyrelsen har konstaterat följande brister:

- Tillsyn kan i nuläget inte ske fullt ut eftersom katten inte kan hanteras.
- Katten får i nuläget endast begränsad social kontakt och då enbart med en människa
- Kravet på insläpp av dagsljus är i nuläget inte uppfyllt

Man meddelar att man kommer att göra en uppföljande kontroll av ovanstående brister.

Erik skickar iväg ett mail och förklarar att han är med katten minst två gånger per dag och att det sammanlagt blir många timmar som han spenderar med katten. Även hans sambo tillbringar tid med katten och man har även börjat introducera katten för de andra katterna som bor hos Erik. Han ifrågasätter även Länsstyrelsens påpekade brist vad gäller tillräckligt tillsyn. Ingenstans i djurskyddslagen krävs det att man ska kunna ta i djuret för att kunna utöva tillräckligt tillsyn. 

Erik skickar sedan in en bild till Länsstyrelsen som visar att katten låter sig klappas. Länsstyrelsen skickar därefter ut en skrivelse till Erik att man nu ska avsluta ärendet. Några sista pekpinnar får han dock genom denna skrivelse ta del av:

”Länsstyrelsen vill framhålla att det är viktigt att en förvildad infångad katt inom rimlig tid blir så tam, att tillräcklig tillsyn kan utföras.”  Trots att det varken i lagstiftning eller förarbetena påtalas att djur ska kunna hanteras för att kunna utöva tillräckligt tillsyn, meddelar Länsstyrelsen Erik att ”För att tillräcklig tillsyn ska kunna utföras ska katten kunna hanteras.” Ordet hanteras skrivs i feta bokstäver.

Man avslutar med att ”Länsstyrelsen vill å det bestämdaste markera att det inte är acceptabelt att hålla förvildade katter under längre perioder för att försöka få de tama. Infångade katter måste snarast visa framsteg vad gäller socialisering och acceptans av människor.”

Erik fick betala för de ”uppföljande kontroller av konstaterade brister” plus tillkommande arbete på kontoret med timtaxan a 520 kronor/timme.