Svenskt djurskydd: skjut eller svälta ihjäl de hemlösa och hungriga

Alla dessa katter har fått ett skott i pannan då de var hemlösa. Klicka på bilden för att förstora den.

Idag rapporterar Göteborgs Posten om att Länsstyrelsen var tvungen att skjuta ihjäl ett tiotal katter på Mölnlycke Torg.

 – Om jag har rätt för mig så hade de sjukdomar och inälvsparasiter. De hade haft det väldigt tuff i den här kylan och utan möjlighet att hitta rätt mat, uppger gruppchef Hans Borgvall. Vidare rekommenderar han att inte mata katter.
 – Det är trakiskt, för det förlänger ofta lidandet, säger han. 

Den 18 november 2011 får Länsstyrelsen in en anmälan av en kvinna vars dotter har försökt engagera sig i katterna som i många år har funnits omkring Mölnlycke Torg och där man vid flera tillfällen har skjutit av en del av katterna. De matas bland annat vid en pizzeria och vid kommunhuset. Hon berättar att hennes dotter har kontaktat Göteborgs Djurskyddsförening (som har sitt djurhem i Mölnlycke) och som hade svarat att ”det var inget för dem”. De råder henne att kontakta Länsstyrelsen istället. Anmälaren undrar i hennes mail vad som kommer att hända med katterna och om de kommer att avlivas. Det får hon inget svar på.

Den 6 december gör djurskyddsinspektörerna Yasmina Nyström och Ingrid Rigstedt ett kontrollbesök. I beslutet om omhändertagandet från den 22 december (kontrollrapporten saknas bland handlingarna) noterar Yasmina Nyström: ” Yasmina Nyström och Ingrid Rigstedt var på plats den 6 december och kunde då se 5 kattungar och två vuxna individer efter att de har lockats fram med mat. De var mycket skygga och så fort man försökte närma sig dem något sprang de och gömde sig. De var omöjligt att ta sig en närmare titt på dem. Länsstyrelsen upplever dem som mycket skygga och förvildade.” 

I begäran om verkställande av beslut om omhändertagandet, som polisen ska utföra i Länsstyrelsens uppdrag, så ber man naturligtvis polisen att kontakta ”Johan Algotsson, Skyddsjakt i Väst, 0736-839218”. Beslutet om vad som ska ske med katterna, vilket måste tas av Länsstyrelsen, har inte dokumenterats. 

Borgvall rättfärdigar avskjutningen med att katterna hade ”sjukdomar och inälvsparasiter”. I handlingarna nämns det inget om att katterna skulle vara sjuka eller ha parasiter. Man uppger istället att ”det var omöjligt att ta sig en närmare titt på dem.” Med andra ord har ingen bedömning gjorts av katternas hälsotillstånd. Borgvall hittar, som vanligt, på saker. Dessutom så har varken Borgvall eller inspektörerna Yasmina Nyström och Ingrid Rigstedt den befogenhet som krävs för att kunna bedöma ett djurs hälsotillstånd. Enligt Christina Lindgren på Jordbruksverket är det enbart en veterinär som får bedöma djurets medicinska status. En veterinär har dock aldrig ens varit i närhet av dessa katter. 

Enligt inspektörerna Yasmina Nyström och Ingrid Rigstedt är katterna ”mycket skygga och förvildade”.  I samma skrivelse uppges det att 7 katter hade kunnats locka fram med mat. Bland handlingarna finns ett tiotal bilder som visar att katterna sitter och äter av maten i lugn och ro medan inspektörerna tar bilder på dem. Bilderna visar även att katterna har ett okej hull, trots att de enligt Borgvall skulle ha svårt att få tag på mat. Förvildade eller mycket skygga katter skulle ALDRIG komma fram och äta mat i närheten av helt okända människor, inte ens om de skulle vara hungriga.

Länsstyrelsen har en skriven kattpolicy där man har fastställt att ”katter som är svårt sjuka, skadade eller mycket skygga och förvildade ska avlivas redan på plats.” 

Dessa katter var varken sjuka eller förvildade.  De var hemlösa och sökte mat och värme. Och för det fick de ett skott i pannan. 

Borgvall anser att hemlösa katter inte ska matas, det förlänger lidandet enligt honom. Det som verkligen förlänger lidandet är att länsstyrelsen genom att ständigt fatta beslut om avlivning av en del hemlösa katter på plats lämnar kvar de resterande katterna med större resurser, dock i samma okontrollerade omständigheter som innan avlivningen. Det är nämligen de verkligen förvildade katterna, de katterna som de aldrig kan locka fram med lite mat och som de aldrig ser, som finns kvar och som fortsätter föröka sig. Tillgången till mat och skydd har tack vare Länsstyrelsens minskning av kattbeståndet förbättrats, vilket i sin tur ger bättre förutsättningar till att deras kattungar klarar sig. 

 "Kattpolicyn" som Länsstyrelsen i Västra Götaland tillämpar sänker kattens status genom att bortse från det faktum att varje individ faktiskt har ett värde i sig samtidigt som den främjar förökningen inom okontrollerade kolonier.

Återstår att vänta på vårens kattungar på Mölnlycke Torg. 

Känner du dig manad att lämna dina synpunkter?
Gruppchef:
Hans.Borgvall@lansstyrelsen.se
Enhetschef:
Robert.ter.Horst@lansstyrelsen.se

Hur man gör sig av med ett besvärligt ombud.... eller inte.

Länsstyrelsen har återigen gjort ett märkligt "misstag" i just en av våra ärenden.

Göteborgs Katthjälp är ombud för en mindre Trap Neuter Return- koloni där katterna naturligtvis är kastrerade, vaccinerade, id-märkta mm och får mat, skydd och tillsyn. Vi blev ombud när personerna som sköter om kolonin inte längre orkade med länsstyrelsens överproportionerade intresse i kolonin. Trots att länsstyrelsen vid två olika tillfällen på plats konstaterat att katterna var i bra hull, att katterna hölls i en miljö som är anpassat till djurslaget, att katterna ges tillräckligt med foder och vatten, hade skydd mot värme och kyla och att katternas miljö i övrig var utan brister så väljer man ändå att fortsätta handlägga ärendet. Flera anställda roar sig med att skriva skrivelser där man meddelar att man har hittat ”brister”. När dessa sedan bemöts med ett yttrande från oss så har dock dessa ”brister” försvunnit i följande skrivelse för att bli ersatta med nya ”brister”.

Länsstyrelsen skickar i mars 2011 ett brev till föreståndaren för kolonin, med en kopia till oss som ombud, där man bland annat kräver att katterna ska vara hanterbara och att man annars kommer att ta åtgärder genom ett föreläggande. Naturligtvis är det ett fullständigt vansinnigt krav att katterna ska vara hanterbara. Hade det varit ”olagligt” att en förvildad katt är ohanterbar så ska det väl även föreläggas att de vilda djuren i våra djurparker, minkarna på minkfarmarna och de vilda djuren som hölls i fångenskap pga pågående rehabilitering ska vara hanterbara. Och vad skulle då konsekvensen vara av att detta krav av djurhållaren inte kan ”åtgärdas”? Att länsstyrelsen låter avliva dessa djur och åtalsanmäler djurhållarna för ”brottet” att ha ohanterbara djur?

Trots att länsstyrelsen vid 2 inspektioner inte har kunnat hitta brister som har direkt stöd i lagstiftning (se vår yttrande i ärendet som går att ladda ner här, för övrig innehåller det bland annat intressant läsning för den som vill veta mer om kattens förmåga att anpassa sig till kyla) så har länsstyrelsen beslutat att göra ett föreläggande. Nu är redan det faktum att ett föreläggande görs medan inga brister har kunnat styrkas med lagstöd ganska anmärkningsvärt. Men det blir ännu konstigare. Vi som ombud har inte fått ta del av föreläggandet som beslutades den 14 oktober 2011 och som skickades ut till kolonins föreståndare i slutet av oktober.

När vi mailar djurskyddsinspektör Ylva Wilck på länsstyrelsen med frågan om varför vi inte har fått ta del av föreläggandet och därmed ju inte heller kan överklaga det så svarar hon att ”Länsstyrelsen saknar fullmakt avseende att du är ombud”.

Trots att kolonins föreståndare den 17 juni via e-mail meddelar länsstyrelsen att Göteborgs Katthjälp ska vara ombud i ärendet, att länsstyrelsen sen själv i skrivelserna till föreståndaren och oss betecknar oss som ombud och att vi undertecknar våra skrivelser i ärendet som ombud för koloniföreståndaren så har man nu helt plötsligt bestämt att vi inte längre är ombud. Enligt djurskyddsinspektör Ylva Wilck är det juristerna på länsstyrelsen som har bestämt detta. Hon kan dock inte förklara varför. Hon kan inte heller förklara varför detta beslut inte har kommunicerats med oss eller koloniföreståndaren. Det kan vi dock förklara:

Det är helt uppenbart att länsstyrelsen med flit har underlåtit att delge oss att man anser att vi inte längre skulle vara ombud (av vilken anledning det nu må vara). Länsstyrelsen har velat låta föreläggandet vinna "laga kraft" vilket det görs om det inte överklagas. Koloniföreståndaren har varit tydlig med att hon inte mäktar med att bemöta länsstyrelsen, vilket även antecknas i föreläggandet. Det är ju alltid värt ett försök, om man på ett legalt sätt inte lyckas med att tvinga igenom sina personliga åsikter, att då låta ombudet "gå upp i rök".

När vi återigen skickar ett mail till Ylva Wilck där vi vill veta vilka juristerna är som har kommit på idén om att vi ej längre är ombud samt varför vi ej har blivit informerade om detta så fick vi som svar att ”Länsstyrelsen anser dig vara ombud”. 

Från att ha varit ombud så blev vi i det tysta avpolletterade som ombud för att sedan, efter att vi själva upptäckte avpolletteringen, ånyo bli installerade som ombud.

Föreläggandets överklagningstid har nu förlängts. Så kan det gå.

Från att vara ombud till att inte vara ombud till att var ombud igen, över natten dessutom.

Förfalskning och jäv

Åsa Rydén anmäler, tar emot och handlägger trots att hon är jävig, ett ärende  om skygga katter. Dessutom så lämnar hon falska uppgifter om vem som skulle vara anmälaren.

Marianne, som egentligen heter något annat, är styrelsemedlem hos Göteborgs Djurskyddsförening. Hon är februari 2010 jourhem åt några skygga katter som hade fångats in i Hisings-Backa. Djurskyddsinspektör Åsa Rydén är också styrelsemedlem i samma förening och anser att katterna ska avlivas då de är skygga.

Den 21 februari 2010, vilket är en söndag, tar Åsa Ryden emot en anmälan. Anmälan skulle ha gjorts av Göteborgs Djurskyddsföreningen hos den s.k. "Djurskyddstelefonen".

I anmälan nämns följande: ”Förvildade katter som infångats och förvaras inomhus. Katterna ska enligt uppgift från personalen på djurhemmet vara apatiska och må dåligt. Katterna har en tid hållits på djurskyddsföreningens djurhem men Marianne har nu flyttat dem hem till sig efter kastration.”

Den 26 februari, den 2 mars och den 5 mars 2010 gör Åsa Rydén, i egenskap av djurskyddsinspektör, olika försök till inspektion hemma hos Marianne: ”Försök att hitta adressen men misslyckat”, ”Fått bättre vägbeskrivning och gjort ett nytt försök till kontroll. Ingen var dock hemma. Ingen lapp lämnad. ” och ”nytt försök till oanmäld inspektion men ingen öppnade.” antecknas det i tjänsteanteckningarna.

Den 8 mars 2010 ringer Åsa Rydén till Marianne och antecknar hon följande: ”Ringt upp Marianne som undrar om det är sådant här vi lägger tid på. I så fall tycker hon det inte är konstigt att vi upplever att vi har mycket att göra. Meddelar att det tidigt klargjorts i mejl till styrelsen att dessa katter skulle komma att följas upp som varande ett djurskyddsärende anmält av djurskyddsföreningen.
På förfrågan om hur katterna nu beter sig meddelar hon att hankatten kommer fram och lägger sig bredvid henne då hon sitter där nere och läser. Honkatten tog längre tid på sig och lägger sig inte intill men går omkring i rummet. Båda äter nu ur handen men är rädda för ljud som hörs inomhus då de inte är vana vid denna typ av ljud från sin uppväxt utomhus.

De katter som försvunnit från Kullbäckstorp [Göteborgs Djurskyddsförenings djurhem] uppger hon sig inte veta var de är eller vem som har tagit de därifrån.”

Mariann ringer den 24 mars till verksamhetschef Hans Borgvall. Borgvall skriver i anteckningarna att ”Marianne anser att Åsa använt Länsstyrelsen när hon inte kommit åt henne i styrelsen för Djurskyddsföreningen. Detta är en form av maktmissbruk och Åsa är jävig i frågan. Marianne har inte varit överens med styrelsen i flera frågor, därav anmälan på katterna. Enligt Marianne finns det ingen anmälan från föreningen. Marianne är mycket emot ett besök från Länsstyrelsens. Enligt Marianne har djurskyddsföreningen möjlighet att följa upp katterna hos henne.

Jag förklarade för henne att vi bara vill göra en kontroll för att se hur katterna mår.

Marianne ringer efter ett tag upp och meddelar att hon pratat med Pelle Bratell, ordförande i Göteborgs Djurskyddsförening. Enligt honom har inte föreningen gjort någon anmälan.”

Inte förrän Marianne påpekar att Åsa Rydén är jävig i frågan och missbrukar sin anställning hos Länsstyrelsen kopplas hon bort från ärendet.

Den 31 mars 2010 gör Länsstyrelsen en inspektion hemma hos Marianne. Närvarande är Marianne  och hennes man samt Tina Persson och Ingrid Rigstedt från Länsstyrelsen.”Kontrollen har utförts som ett led i Länsstyrelsens roll som regional kontrollmyndighet enligt § 24 djurskyddslagen.”  (I denna paragraf nämns bland annat att den myndighet som utövar offentlig kontroll ska ha tillgång till djurskyddsutbildad personal i den omfattning som behövs för att myndigheten ska kunna fullgöra sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt.)

Ingrid Rigstedt skriver i kontrollrapporten:

”De två katterna, en svart hona på ca sju månader och en grårandig hane på ca ett år, hölls i separat utrymme i villan. Utrymmet var relativt stort och försett med flera stora fönster. Katterna hade tillgång till flera gömställen samt sysselsättning i form av leksaker.

Enligt uppgift hade både katterna tillsammans med ytterligare ett antal katter fångats in med fälla i Hisings-Backa. Därefter satt de ett tag på Göteborgs Djurskyddsförening i Mölnlycke innan de kom till Marianne i mitten av februari. Katterna är med all sannolikhet födda utomhus men har haft kontakt med människor när de regelbundet blivit matade ute.

Vid kontrollen satt båda katterna i varsitt gömställe. Honan var mycket reserverad och verkade uppenbart obekväm i situationen. Hankatten nosade på fingret och visade mer nyfikenhet.
/…/
Eftersom det var svårt att bedöma vid kontrollen hur pass tama och trygga katterna är bestämdes att dokumentation skulle skickas till Länsstyrelsen. Bilder inkom till Länsstyrelsen 2010-04-09. Bilderna visade när katterna rörde sig i utrymmet i närheten av Marianne och även lekte med leksaker.

Länsstyrelsens bedömning
Vid kontroll av er katthållning noterades att båda katterna var reserverade och inte ville bli klappade eller rörda vid. Med de inskickade bilderna som underlag gör dock länsstyrelsen bedömningen att katterna känner sig trygga att både leka och vila i utrymmet de hålls även när människor är i närheten.

För att katterna ska må bra krävs dock ännu mer jobb för att få den trygga även vid okända människor och vid olika miljöer.

Länsstyrelsen anser att förvildade katter som fötts upp ute utan nära mänsklig kontakt i normala fall inte ska fångas in och tas in för tillvänjning. Bakgrunden till detta är den stora stress som katterna utsätts för vid infångandet och vid den efterföljande förvaringen. ”

Ärende med anknytning till djurskyddsinspektör sopas under mattan

Diarienummer 282-15164-2009

2009/09/08 (lägg märke på datumet)

Anmälan från                                     inkommer till Länsstyrelsen om Fågelcentralen i Kungälv. Hans Borgvall tar emot anmälan:

”Anläggningen missköts. Personalen saknar kunskaper om fåglar och de blir felbehandlade. /…/  Inga träckprov tas på fåglarna. Många fåglar avlivas på fel grunder.”

2009/06/12
Robert ter Horst, verksamhetschef för Länsstyrelsen i Västra Götalands djurskyddsavdelning mailar till Anders Fagrell, länsjurist:

”Vi har fått in synpunkter på hur fågelcentralen sköts. Åsa Rydéns man jobbar med detta och även Åsa är inblandad. Hans [Borgvall] vill självklart inte ta i detta. Åsa är informerad om anmälan. Han föreslår att en länsveterinär åker ut och tittar/kontrollerar. Vad tycker du?

Vi kan förstås även be ett annat län att göra kontrollen, men frågan är om vi behöver gå så långt.”

Länsjuristen rekommenderar att lämna ärendet till ett annat län. Robert ter Horst mailar sedan Dag Hultefors från Länsstyrelsen i Halland. Hultefors ber ett antal gånger om information angående anmälan och verksamheten. Den 3 juli 2009 mailar han Ter Horst igen:

"Bollen är tydligen tillbaka hos dig. Det kanske inte bara är jag som börjar tröttna på det här ärendet och all tid det tagit utan att vi kommit någonstans!?  Vi måste givetvis, om vi ska ta hand om ärendet, ha en inkommen anmälan att utgå ifrån.  Om vi inte kan få de uppgifter jag nu frågat efter ett antal gånger, senast i mailet idag till Ingrid Rigstedt, kan vi inte ta över ärendet.”

Mellan den 3 juli 2009 och den 17 december 2010 finns inga handlingar upprättade i ärendet.

2010-12-17
Tjänsteanteckning av Robert ter Horst, verksamhetschef:

”Efter samråd med djurskyddskontrollanter har jag fattat beslut att inte följa upp denna anmälan.”

 

Hur ett 30 år gammalt ärende plötsligt blir akut

Ur Göteborgs Katthjälps medlemstidning, sommar 2011:

Göteborgs Posten publicerade den 5 juli en liten artikel om att det skulle skjutas katter i Hisings Backa.  I GP:s nätupplaga i samma ämne kommenterar Hans Borgvall att Länsstyrelsen anser att avskjutning är nödvändig då det skulle handla om ”en akut situation”.  Enligt Borgvall så är ambitionen "att så många som möjligt ska omplaceras."

Denna s.k. akuta situation har nu pågått i snart 30 år. I alla dessa år har det funnits hemlösa och förvildade katter i Backa. Kommunen och länsstyrelsen har i alla dessa år hänvisat människor som ville att dessa katter skulle få hjälp till fastighetsägaren Poseidon. Poseidon har i sin tur i alla år använt sig av avlivning av en del av katterna medan resten kunde fortsätta föröka sig. 

Halvvägs in i juni 2011 kommer Göteborgs Katthjälp och Poseidon fram till att man ska prova en annan metod: Trap Neuter Return (TNR). Metoden utgår ifrån att samtliga hemlösa katter i ett visst område fångas in, att de tama omplaceras till goda hem och att de förvildade katterna blir kastrerade och vaccinerade för att sedan bli utsläppta i sin miljö där de dagligen ska få mat, skydd och tillsyn, utan att kunna föröka sig. Metoden är human och långsiktig, är utförligt dokumenterad i vetenskapliga studier och används världen över, även av myndigheter. Samtidigt som man respekterar de förvildade katternas liv så är det även för de kringboende en fördel att ha några katter i området som håller ner antalet möss på ett naturligt sätt.

Trots att Jordbruksverket, som är den centrala myndighet som styr över Länsstyrelsens djurskyddsarbete, har yttrat att metoden är fullt lagligt även i Sverige så har Länsstyrelsen i Västra Götaland inte gjort det till en hemlighet att man är en stor motståndare till metoden. Man är inte bara motståndare på papper, man lägger en hel del tid på att försöka komma åt kontrollerade kolonier med friska, kastrerade och vaccinerade katter som har tillgång mat och skydd. Samtidigt finns det en hel del ärenden där djur far verkligen illa och som får vänta på handläggning, ibland i månader eller t.o.m. år.

Så fort Länsstyrelsen fick reda på att Poseidon skulle börja jobba med TNR har man inom ett dygn lyckats handlägga en anmälan som resulterade i att djurskyddskontrollanten Ylva Wilck, tillsammans med enhetschef Jenny Karlsson fattar ett beslut om avling av två kullar med små kattungar. Detta ska ske genom avskjutning som ska utföras jägaren Johan Algotsson av Skyddsjakt i Väst, som har en stark anknytning till Länsstyrelsen. Ur handlingarna i ärendet framgår att kattmammorna (och alla andra vuxna katter) ska få vara kvar. I beslutet om avlivning nämner Wilck att det ”sedan tidigare är ett känt problem att förvildade katter håller till i detta område” och att ”kattungarna hade infekterade ögon och nosar.” Kattungarna uppges vara 6-7 veckor gamla.

Hur var det nu enligt Borgvall, så många som möjligt ska omplaceras?

När jag ringer jägaren så uppger han att han redan har ”plockat in” kattungarna. För honkatterna som plötsligt går miste om alla sina ungar betyder detta att de kommer att utveckla mjölkstockning, ett mycket smärtsamt tillstånd som kan leda till döden.  

Det som alltså har hänt är att Länsstyrelsen, som ska se till att djurskyddslagen efterlevs och som ska ingripa om inte så sker, tar ett beslut som resulterar i att djur blir utsatta för stort lidande. Länsstyrelsen och även Skyddsjakt i Väst bryter mot djurskyddslagen och gör sig antagligen även skyldiga till djurplågeri då man medvetet utsätter djur för både psykiskt och fysiskt lidande.

Dessutom så lämnar Länsstyrelsen i beslutet ingen annan möjlighet att ”ta hand” om ungarna annat än genom avlivning. Kattungar på 6-7 veckor är fullt socialiseringsbara och kattsnuva är en sjukdom som är enkelt att behandla.

Länsstyrelsens djurskyddsarbete koncentrerar sig återigen på kortsiktiga lösningar genom åtgärder som inte har något vetenskapligt stöd och som rentav utsätter djur för lidande, samtidigt som man aktivt saboterar lagliga, humana och långsiktiga lösningar.  Att man som djurskyddskontrollant, som är ett yrke som betalas av oss skattebetalare, har en egen agenda som resulterar i att man medvetet plågar djur är något som inte bara djurvänner borde vara upprörda över.

Miranda Oude Tanke
Styrelsemedlem Göteborgs Katthjälp

Hur man skor sig på att skjuta djur med hjälp av Länsstyrelsen

Hans Borgval tar emot en ”anmälan” från Skyddsjakt i Väst som han försöker få att framstå som en anonym anmälan. Senare fattas ett beslut att samtliga katter ska avlivas, av Skyddsjakt i Väst såklart.

Länsstyrelsens åsikt om TNR tvingar de att öka ladugårdskatternas status

Den 20 december bjöd länsstyrelsen i Västra Götaland på en kväll ”i kattens tecken”.

Enligt inbjudan som länsstyrelsen hade skickat ut skulle det bland annat lämnas information om länsstyrelsens djurskyddsarbete ”med en förhoppning om givande diskussioner”. Tyvärr så var länsstyrelsen inte alls speciellt intresserad av några ”givande diskussioner”. Istället avbröts snabbt alla försök från publiken som inte höll med om länsstyrelsens åsikter, som i grova drag utgick från att förvildade katter ska avlivas samt att Trap Neuter Return (TNR) är en dålig metod för att komma tillrätta med det stora antalet förvildade katter det idag finns i Sverige.

Den som inte är särskild upplyst om lagstiftningen kunde efter länsstyrelsens föredrag inte annat än dra slutsatsen att TNR är en olaglig metod, vilket den naturligtvis inte är. Länsstyrelsens Åsa Rydén, stor motståndare till TNR metoden, anförde en del problem som kunde uppstå vid användning av TNR och hänvisade till att Jordbruksverket tidigare har anfört dessa problem i ett yttrande om metoden. De problem som man anser finns vid användning av TNR är i stort sätt samma problem som finns vid hållande av katter som utekatter, något som är helt lagligt.

Yttrandet från Jordbruksverket kom efter en förfrågan från Göteborgs Katthjälp, där man önskade att verket skulle ta ställning till TNR-metoden. Länsstyrelsen “glömde” nämna den mest viktiga punkten i yttrandet, nämligen att verket anser att det inte finns några lagliga hinder att jobba med TNR. Därför är det i princip helt ointressant vaden enskild djurskyddsinspektör eller länsstyrelse tycker så länge de som jobbar med metoden följer lagstiftningen.

Det är rent av olämpligt att en djurskyddsinspektör och en länsstyrelse tar så starkt ställning mot en laglig metod. Länsstyrelser ska handlägga ärenden på ett oberoende sätt vilket betyder att de inte ska styras av förutfattade åsikter. Det blir svårt att tro att deras egna åsikter inte kommer att prägla hanteringen av ärenden med förvildade katter när man känner till deras ”extrema” synpunkter i frågan.
Länsstyrelsen har enligt förvaltningslagen även en serviceskyldighet, vilket innebär att de ”skall lämna upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde”. Att så inte sker är helt uppenbart då den som gör en anmälan om en hemlös katt och samtidigt nämner att katten är skygg eller förvildad enbart blir informerad om att man kan anlita en jägare som kan skjuta katten. Den som inte vill att katten ska avlivas får ingen information om t ex TNR-metoden.

Efter att presentationen var klar så konfronterades Åsa Rydén av undertecknad med en av deras egna kontrollrapporter gällande en inspektion som gjordes på en bondgård, efter att en anmälan hade kommit in om dålig katthållning. I rapporten nämns att katterna “hölls ute och söker skydd i en ladugård” och att de “fritt får föröka sig”. Länsstyrelsen konstaterar i rapporten att de inte har några “anmärkningar på djurhållningen ur djurskyddssynpunkt”.

Hur i hela världen kan detta sätt att hålla katter vara helt utan anmärkningar medan TNR-metoden samtidigt inte anses uppfylla djurskyddslagens krav? Verksamhetschefen Hans Borgvall menade då att man inte skulle gå in på enskilda ärenden, men tyvärr är detta inget enskilt ärende utan allmän praxis hos länsstyrelsen vad gäller handläggning av ärenden med ladugårdskatter. Ett svar krävdes på frågan. Svaret blev att man jobbade på att katthållarna på landsbygden även skulle få strängare bedömningar av katthållningen i framtiden … Tydligen har länsstyrelsen fram till idag ansett att hållande av ladugårdskatter inte behöver uppfylla djurskyddslagens krav!

Länsstyrelsen anser att TNR sänker kattens status. Att systematiskt, år efter år ignorera ladugårdskatternas rätt att bli behandlade efter djurskyddslagens krav samt att till allmänheten hävda att det bästa för hemlösa och skygga katter är ett skott i pannan, det om något är väl att sänka kattens status!

Länsstyrelsens häxjakt gentemot TNR-metoden har i alla fall som positiv bieffekt att de själva inte längre kan ignorera att även ladugårdskatter ska hållas enligt djurskyddslagens krav och därmed höjs katternas status, i alla fall hos tjänstemän.

Länsstyrelsen begår tjänstefel på löpande band

Länsstyrelsen prackar på löpande band ansvaret för hemlösa katter på privatpersoner.
Klick på bilden för att komma till artikeln.

I en artikel i GT från den 15 augusti 2010 som handlar om hemlösa katter lämnar Hans Borgvall i form av verksamhetsledare för veterinärenheten på Länsstyrelsen i Västra Götaland, några kommentarer.

Bland annat framförs det å Länsstyrelsens vägnar att man tar på sig ett juridiskt ansvar för de katterna man matar och enligt Borgvall finns det få som är medvetna om det. Vidare uppges det av Borgvall att katterna går ett fruktansvärt liv till mötes, ett liv med ”smittsamma sjukdomar, som kattpest och kattsnuva, inavel, parasiter, undernäring och slagsmål”.

Den infon som Borgvall lämnar om att man per definition är juridiskt ansvarig för en katt man har börjat mata är oriktigt. Det är bara en strategi länsstyrelsen medveten har bestämt sig att köra med för att slippa ta sitt ansvar och därmed gör länsstyrelsen sig skyldig till systematiskt tjänstefel genom att de inte åtar sig ärenden gällande hemlösa katter. Det är inte journalisten som har citerat Borgvall fel, vi vet att är så länsstyrelsen jobbar.

Anledningen till att länsstyrelsen anser sig kunna lägga ansvaret på den som matar är att det i propositionen om djurskyddslag mm anges att ”ansvaret för att djuren behandlas väl och skyddas mot lidande primärt åvilar varje enskild människa som har djuret i sin vård.” (prop. 1987/88:93 sid. 15). I förarbetena yttrar departementschefen även som sin mening att det ligger i sakens natur att det är ägaren till djuret och den som på annan grund innehar eller förfogar över djuret som är ansvarig för att bestämmelserna i djurskyddslagen åtlyds. Dock anser departementschefen samtidigt att skyldigheterna enligt lagen inte kan sträcka sig utöver den kretsen. (Prop. 1987/88:93, s. 55)

Vi anser det som en omvänd rättsordning att en tillsynsmyndighet lägger ansvaret för katter som har kommit ur ägarens besittning på den som matar det herrelösa djuret utomhus, under en kort tid. Det kan aldrig ha varit lagstiftarens intention att den enskilde ska bli ansvarig för utövning av de paragrafer länsstyrelserna har ett ansvar för blir efterlevda. Den som stöter på en hemlös katt förfogar ju inte självvalt över djuret genom avtalat övertagande av vård från djurägaren e.d.. I praktiken kan det mycket väl hända att katten påträffas en helgdag då berörd myndighet och djurskyddsinspektören inte går att nå. Även om polisen enligt lag har samma skyldigheter vad gäller att omhänderta hittekatter brukar de inte prioritera hemlösa katter särskilt högt och vägrar oftast att befatta sig med sådana ärenden överhuvudtaget, vilket betyder att man skulle lämna ett djur utan mat i ett antal dagar för att undvika att en myndighet lägger ansvaret för den hemlösa katten på den enskilde.

Att länsstyrelsens tolkning på förarbetena är felaktiga framkommer även ur ett rättsfall i Hovrätten. Enligt denna dom anses herrelösa katter som matas av någon inte vara dennas husdjur. (Hovrätten för Västra Sverige, mål B 2542-01).

Vi vill dock poängtera att även vi anser att den som matar en eller flera hemlösa katter under längre tid och utan att anmäla detta till länsstyrelsen eller polis och inte heller på något annat sätt försöker ordna ett bättre liv för katten, har blivit djurhållare i djurskyddslagens bemärkelse och därmed skyldig att se efter djuret enligt djurskyddslagens samtliga krav.

Det finns dock starkare skäl än förarbetena till att utkräva länsstyrelsens ansvar för hemlösa katter. Enligt Djurskyddslagens 32 § skall et djur som är utsatt för lidande omhändertas när det är befogat ur djurskyddsperspektiv, t ex. då ägaren inte går att nå. I sådana fall aktualiseras länsstyrelsens ansvar, som enligt djurskyddsförordningen är kontrollmyndighet, för djurskydd. Inte minst så har länsstyrelsen från och med den 1 januari 2003 har inte längre en befogenhet att omhänderta djur enligt DL 31 och 32 § §. Numera föreligger en skyldighet att gripa in i situationer som faller under nämnda lagrum.

Att klassa någon enstaka hemlös katt som olägenhet för människors hälsa och därmed föra över ansvaret till kommun eller fastighetsägare är inte heller så lyckat i juridisk mening. Med olägenhet för människors hälsa avses, enligt Miljöbalken, störning som enligt medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och som inte är ringa eller helt tillfällig (9 kap 3 § MB). Någon enstaka hemlös katt ger inte upphov till olägenhet för människors hälsa. Man förbiser även att djur som far illa i första hand är ett djurskyddsärende som ska handläggas av antingen polis eller länsstyrelse, något som även bekräftas i propositionen till den nya tillsynslagen över hundar och katter. Regering anför i propositionen att, i den mån brister i skötseln inte orsakar problem för omgivningen, att det i sådana fall i första hand är fråga om ett djurskyddsärende. Om brister i skötseln orsakar problem också för omgivningen kan det vara fråga om både ett djurskyddsärende och ett tillsynsärende. (Prop. 2006/07:126)

Att länsstyrelsen har brist på resurser och därmed säger sig inte kunna handlägga samtliga ärenden som kommer in är en sak. Att dels med flit lägga ansvaret på den enskilde och inte intressera sig för åtgärder som till största del förhindrar de nämna smittsamma sjukdomar, inavel, parasiter, undernäring och slagsmål är något helt annat. I flera år har det försökts att få djurskyddsinspektörerna att inse att Trap Neuter Return (TNR) är den metoden som i första hand stabiliserar för att sedan minska det stora antalet förvildade och hemlösa katter.

TNR har i många länder praktiserats med goda resultat, bland annat i Norge och Alaska som har ett klimat som liknar Sveriges. Även Danmark jobbar sedan många år med TNR. Det finns många vetenskapliga studier som bekräftar att TNR:
- stabiliserar kolonier med förvildade katter för att sedan med tiden minska den genom
naturlig avgång och omplacering;
- markant förbättrar katternas hälsa;
- minskar klagomålen från allmänheten.

Både den dåvarande Djurskyddsmyndigheten och Statens Jordbruksverket har i skrivelser angående TNR-metoden uttalat att det inte finns några juridiska hinder i djurskyddslagstiftningen för att TNR används i Sverige om katterna får den tillsyn, mat och skydd som lagen kräver.

Många problem som Borgvall påpekar i artikeln i GT försvinner just vid implementering av TNR, såsom smittsamma sjukdomar, inavel, undernäring och slagsmål.

Avlivning av en del av beståndet är ingen metod som förebygger lidande på något sätt. Den bara minskar beståndet tillfälligt vilket gör att det skapas bättre förutsättningar för de kvarvarande katterna (mindre konkurrens, mer mat per individ) vilket i sin tur resulterar i större överlevnadschanser för kattungarna som föds. Vetenskapliga studier på kattungar som föds hemlösa har dock visat att upp till 48 % av kattungarna yngre än 8 veckor och upp till 75 % av kattungarna yngre än sex månader dör eller försvinner. Det är där en stor del av lidandet ligger.

Länsstyrelsen bör omedelbart sluta med att på löpande band begå tjänstefel och därmed samtidigt svika djuren, samt börja läsa på om TNR metoden för att på ett modernt och effektivt sätt engagera sig för att förbättra de hemlösa katternas situation på ett långsiktigt
sätt.

Judith har en bristfri katthållning men får inte ta hand om hemlösa katter

En privatperson, som vi här kallar Judith, som i egen regi hjälper hemlösa katter får påhälsning av länsstyrelsen i form av ”en kontroll av verksamheten enligt § 16 DL” (tillstånd för hållande och omplacering av katter). Judith berättar att alla hemlösa katter hon omhändertar får den veterinärvård de behöver och att alla kastreras, vaccineras och id-märks innan de omplaceras. Hon betalar allt själv. Några av katterna hon har omplacerat har varit skygga.

Länsstyrelsen, i form av djurskyddsinspektörerna Ingrid Rigstedt och Tina Persson, upptäcker vid kontrollen inga brister men man vill ha adressuppgifterna till 2 omplacerade katter då ”båda katterna är skygga vilket kan medföra svårigheter att ge katterna den vård de behöver. Länsstyrelsen vill kontrollera katthållningen av dessa katter.” Judith uppmanas att snarast lämna ut kontaktuppgifter till de nya kattägarna som har adopterat före detta hemlösa och nu kastrerade, vaccinerade och id-märkta katter.

Judith mailar en rad frågor till djurskyddsinspektören Tina Persson. Hon undrar bland annat om de kraven som ställs av Länsstyrelsen när man vill ta hand om och omplacera hemlösa katter. Judith skriver bland annat följande:

Hur ställer sig ni på lst till att man hjälper ”missprioriterade katter?
Jag ställer frågan eftersom du (Tina Persson) tyckte att jag skulle prioritera andra katter som skulle få komma till hem. Du var frågande till varför jag ville hjälpa in en äldre hemlös katt som jag har et väntande hem till och du undrade även varför det väntade hemmet ville ta emot en sådan kat om den nu var både äldre och kanske även skygg. Kanske även i behov av veterinärvård.

Du pratade om yngre och även om friskare istället. Ni menade vidare att de skygga, särskilt de äldre, hellre skulle tas in direkt för avlivning. Vid flera tillfällen påpekade du också att en katts livslängd är mycket kort i förhållande till människans och att avlivning därför kan ses på ett annat sätt.

Hon får aldrig något svar på denna och de andra frågorna.  Däremot så får Judith ett annat mail från inspektör Tina Persson: ”Ingen har hört av sig till oss! Det är din skyldighet och ingen annans att redovisa kontaktuppgifter till efterfrågade personer och adresser. Jag trodde jag var tydlig med mitt mail. Det är tråkigt om det ska behövas ett beslut om föreläggande enligt djurskyddslagen och ett eventuellt vitesföreläggande för att vi ska få ta del av uppgifterna.” 

Det är på plats att nämna att det dels inte är acceptabelt att Länsstyrelsen kräver att Judith lämnar ut dessa uppgifter, hon har all rätt att inte göra det om hon inte vill. Detta krav kan dessutom aldrig ställas med stöd av djurskyddslagen och vidare så kan man enbart utfärda viten som tvångsmedel för att se till att djurskyddslagens paragrafer efterlevs.  Med andra ord så missbrukar denna tjänsteman sin funktion, och begår därmed ett brott som kallas för tjänstefel. Det är också märkligt att man i ärenden där folk får djurförbud inte bryr sig om var (de oftast vanvårdade) djur som man uppmanar att djurhållaren ska göra sig av med inom en viss tid har tagit vägen men att man här, hos någon som har en bristfri katthållning hotar med viten för att få ut kontaktuppgifter till de som har adopterat en hemlös och numera kastrerad, vaccinerad och id-märkt katt.

Ägarna till en av de av Tina Perssons jagade katter skickar Länsstyrelsen ett veterinärintyg som intygar att kattens hälsostatus är utan anmärkning.  Tina Persson nöjer sig inte med veterinärintyget utan uppmanar den nuvarande ägaren att inkomma med adressuppgifter så att hon kan göra en inspektion. Hon informerar ägaren om att man ”som kontrollmyndighet arbetar efter portalparagrafen i djurskyddslagstiftningen som innebär att djur ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom. Vi tror och hoppas att ni delar denna uppfattning.”

En månad senare åker Länsstyrelsen, i form av Tina Persson och Hans Borgvall, på nytt hem till Judith för en ”uppföljande kontroll” trots att inga brister hade konstateras vid den tidigare kontrollen. Denna kontroll och tillhörande arbete fick Judith betala för. Timtaxan är idag 520 kronor. I kontrollrapporten antecknas att det ”vid besöket fanns 4 omhändertagna katter.” Inte heller denna gång hittades det brister som skulle bryta mot djurskyddslagen.

Hans Borgvall antecknar i kontrollrapporten att Judith ”ville fånga in katter i Göteborg för direkt omplacering. Länsstyrelsen sa nej på grund av att det saknas tillstånd enligt § 16 djurskyddslagen.”  Judith har ansökt om tillstånd, som görs hos länsstyrelsen, men har aldrig beviljats det, trots att hon har en bristfri katthållning.

Djurskyddsinspektör Åsa Rydén tar sig tillfället att maila runt information om Judith, som har kommit henne till kännedom genom hennes yrkesroll, till styrelsemedlemmarna hos Göteborgs Djurskyddsförening, där även Åsa är styrelsemedlem. Både Åsa Rydén och Göteborgs Djurskyddsförening är övertygade om att skygga  katter mår bäst i katthimlen. Åsa skriver i ett mail till styrelsemedlemmarna:  "Jag vill bara meddela att Judith (då jag inte har personnummer kan det ju inte uteslutas att det är någon annan Judith men det är väl inte troligt) sökt tillstånd för infångning och omlacering av förvildade katter. Vid ett hembesök konstaterades att hon bodde i en etta och hade åtminstone en katt hos sig som inte gick att ta i. Hon har varit osedvanligt problematisk att ha att göra med. I väntan på att länsstyrelsens kattpolicy ska färdigställas (förslaget klart) och godkännas av cheferna (inte klart) så har hon inte beviljats tillstånd. Jag har även varit på besök hos en person på Näverlursgatan i V.F som hade 9 katter.Några av dem hade Judith fångat in. De inte var hanterbara trots att den levt i lägenheten i år.Så mitt förslag är att ligg lågt med J tills vi fått klart om vi kan bevilja henne tillstånd. Jag är tacksam om denna information stannar oss emellan."