Åsa Rydén anmäler, tar emot och handlägger trots att hon är jävig, ett ärende om skygga katter. Dessutom så lämnar hon falska uppgifter om vem som skulle vara anmälaren.
Marianne, som egentligen heter något annat, är styrelsemedlem hos Göteborgs Djurskyddsförening. Hon är februari 2010 jourhem åt några skygga katter som hade fångats in i Hisings-Backa. Djurskyddsinspektör Åsa Rydén är också styrelsemedlem i samma förening och anser att katterna ska avlivas då de är skygga.
Den 21 februari 2010,
vilket är en söndag, tar Åsa Ryden emot en anmälan. Anmälan skulle ha gjorts av Göteborgs Djurskyddsföreningen hos den s.k. "Djurskyddstelefonen".
I anmälan nämns följande:
”Förvildade katter som infångats och förvaras inomhus. Katterna ska enligt uppgift från personalen på djurhemmet vara apatiska och må dåligt. Katterna har en tid hållits på djurskyddsföreningens djurhem men Marianne har nu flyttat dem hem till sig efter kastration.”
Den
26 februari, den
2 mars och den
5 mars 2010 gör
Åsa Rydén, i egenskap av djurskyddsinspektör, olika försök till inspektion hemma hos Marianne:
”Försök att hitta adressen men misslyckat”, ”Fått bättre vägbeskrivning och gjort ett nytt försök till kontroll. Ingen var dock hemma. Ingen lapp lämnad. ” och ”nytt försök till oanmäld inspektion men ingen öppnade.” antecknas det i tjänsteanteckningarna.
Den
8 mars 2010 ringer Åsa Rydén till Marianne och antecknar hon följande:
”Ringt upp Marianne som undrar om det är sådant här vi lägger tid på. I så fall tycker hon det inte är konstigt att vi upplever att vi har mycket att göra. Meddelar att det tidigt klargjorts i mejl till styrelsen att dessa katter skulle komma att följas upp som varande ett djurskyddsärende anmält av djurskyddsföreningen.
På förfrågan om hur katterna nu beter sig meddelar hon att hankatten kommer fram och lägger sig bredvid henne då hon sitter där nere och läser. Honkatten tog längre tid på sig och lägger sig inte intill men går omkring i rummet. Båda äter nu ur handen men är rädda för ljud som hörs inomhus då de inte är vana vid denna typ av ljud från sin uppväxt utomhus.
De katter som försvunnit från Kullbäckstorp [Göteborgs Djurskyddsförenings djurhem] uppger hon sig inte veta var de är eller vem som har tagit de därifrån.”
Mariann ringer den
24 mars till verksamhetschef
Hans Borgvall. Borgvall skriver i anteckningarna att
”Marianne anser att Åsa använt Länsstyrelsen när hon inte kommit åt henne i styrelsen för Djurskyddsföreningen. Detta är en form av maktmissbruk och Åsa är jävig i frågan. Marianne har inte varit överens med styrelsen i flera frågor, därav anmälan på katterna. Enligt Marianne finns det ingen anmälan från föreningen. Marianne är mycket emot ett besök från Länsstyrelsens. Enligt Marianne har djurskyddsföreningen möjlighet att följa upp katterna hos henne.
Jag förklarade för henne att vi bara vill göra en kontroll för att se hur katterna mår.
Marianne ringer efter ett tag upp och meddelar att hon pratat med Pelle Bratell, ordförande i Göteborgs Djurskyddsförening. Enligt honom har inte föreningen gjort någon anmälan.”
Inte förrän Marianne påpekar att Åsa Rydén är jävig i frågan och missbrukar sin anställning hos Länsstyrelsen kopplas hon bort från ärendet.
Den
31 mars 2010 gör Länsstyrelsen en inspektion hemma hos Marianne. Närvarande är Marianne och hennes man samt
Tina Persson och
Ingrid Rigstedt från Länsstyrelsen.
”Kontrollen har utförts som ett led i Länsstyrelsens roll som regional kontrollmyndighet enligt § 24 djurskyddslagen.” (I denna paragraf nämns bland annat att den myndighet som utövar offentlig kontroll ska ha tillgång till djurskyddsutbildad personal i den omfattning som behövs för att myndigheten ska kunna fullgöra sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt.)
Ingrid Rigstedt skriver i kontrollrapporten:
”De två katterna, en svart hona på ca sju månader och en grårandig hane på ca ett år, hölls i separat utrymme i villan. Utrymmet var relativt stort och försett med flera stora fönster. Katterna hade tillgång till flera gömställen samt sysselsättning i form av leksaker.
Enligt uppgift hade både katterna tillsammans med ytterligare ett antal katter fångats in med fälla i Hisings-Backa. Därefter satt de ett tag på Göteborgs Djurskyddsförening i Mölnlycke innan de kom till Marianne i mitten av februari. Katterna är med all sannolikhet födda utomhus men har haft kontakt med människor när de regelbundet blivit matade ute.
Vid kontrollen satt båda katterna i varsitt gömställe. Honan var mycket reserverad och verkade uppenbart obekväm i situationen. Hankatten nosade på fingret och visade mer nyfikenhet.
/…/
Eftersom det var svårt att bedöma vid kontrollen hur pass tama och trygga katterna är bestämdes att dokumentation skulle skickas till Länsstyrelsen. Bilder inkom till Länsstyrelsen 2010-04-09. Bilderna visade när katterna rörde sig i utrymmet i närheten av Marianne och även lekte med leksaker.
Länsstyrelsens bedömning
Vid kontroll av er katthållning noterades att båda katterna var reserverade och inte ville bli klappade eller rörda vid. Med de inskickade bilderna som underlag gör dock länsstyrelsen bedömningen att katterna känner sig trygga att både leka och vila i utrymmet de hålls även när människor är i närheten.
För att katterna ska må bra krävs dock ännu mer jobb för att få den trygga även vid okända människor och vid olika miljöer.
Länsstyrelsen anser att förvildade katter som fötts upp ute utan nära mänsklig kontakt i normala fall inte ska fångas in och tas in för tillvänjning. Bakgrunden till detta är den stora stress som katterna utsätts för vid infångandet och vid den efterföljande förvaringen. ”
